Mycket är bra i svensk sjukvård. Men vi tvingas ändå konstatera att det finns ett sorgligt kapitel. Tandvården. Under sommaren har flera ställt frågor till mig om just tandvård och varför det är som det nu är.
Bakgrunden till dagens bekymmer är att under 1990-talet monterades tandvårdsförsäkringen ner från 4,3 miljarder första året för att tio år senare vare nere på 1,4 miljarder. Snacka om nedrustning. Och detta var under socialdemokratiskt flagg.
Jag har sparat ett tidningsklipp från denna tid. Mycket intressant läsning. Den 11 juli 2000 skrev man på ledarplats i den socialdemokratiska tidningen Folket följande:
”Utvecklingen har alltför raskt gått mot att tandhälsan allt mer börjar spegla människors inkomster. De som har pengar och en hygglig inkomst efterfrågar tandvård och går regelbundet till tandläkaren, de sämre ställda måste avstå … Ingen kunde heller förutspå att en socialdemokratisk regering genom sin politik skulle skynda på en sådan utveckling.”
Ja, den politik vi fick del av under de socialdemokratiska regeringsåren före Alliansregeringens tid var vackert tal om tandvårdsreformer, men helt utan bett, ja nästan tandlöst.
Under Alliansregeringen med Göran Hägglund (KD) som socialminister fick de statliga resurserna till tandvården en ökning från tre till sex miljarder kronor. Ett allmänt tandvårdsbidrag infördes tillsammans med ett högkostnadsskydd. Och nya resurser. 2013 infördes ett tredje steg i tandvårdsreformen. Ett extra stöd till personer som på grund av sjukdom eller läkemedelsbehandling har behov av extra stora insatser. Nuvarande regering har haft fokus på att höja åldersgränsen för kostnadsfri tandvård till ungdomar, först 21 år och nu 23 år.
Trots förbättringar är det för mig som kristdemokrat otillfredsställande, ja oacceptabelt, att så många vuxna i vårt län och vårt land fortfarande tvingas avstå från tandvård på grund av kostnaderna. Detta duger inte.
Jag önskar och arbetar för att tandvården blir en del av sjukvården. Men min erfarenhet efter att ha jobbat med frågan under många år är att det tyvärr kommer att ta tid. Däremot kommer vi KD-företrädare att fortsätta arbeta för billigare tandvård. Det är möjligt redan nu! Beloppsgränser och regelverk bör och kan ses över.
Jag vill arbeta för en ändring som innebär att högkostnadsskyddets första steg ska sänkas från dagens 3 000 kronor till 1 500 kronor. För vissa delar av tandvården skulle detta förslag bli en halverad kostnad. Patienten själv betalar upp till 1 500 kronor, därefter subventionerar staten 50 procent av kostnaden upp till 15 000 kronor. Vid kostnader som överstiger 15 000 kronor subventionerar staten med 85 procent av kostnaden. Jag vill sänka tröskeln för att få tandvårdsstöd. Billigare tandvård – för alla vuxna och framförallt länets pensionärer – är för mig en hjärtefråga.