Jag hittade ett tidningsklipp från denna tid. Mycket intressant läsning med tanke på vårddebatten 2022. Den 11 juli 2000 skrev man på ledarplats i den socialdemokratiska tidningen Folket följande:
”Utvecklingen har alltför raskt gått mot att tandhälsan alltmer börjar spegla människors inkomster. De som har pengar och en hygglig inkomst efterfrågar tandvård och går regelbundet till tandläkaren, de sämre ställda måste avstå. Det är en utveckling som vi knappast kunde tänka oss bara för bara några år sedan. Ingen kunde heller förutspå att en socialdemokratisk regering genom sin politik skulle skynda på en sådan utveckling. Om inget snart görs kan vi tyvärr förvänta oss att det gamla samhällets klasskillnader i tandhälsa åter blir verklighet. Statsminister Göran Persson, har helt riktigt sagt, att vi aldrig ska tillbaka till ett samhälle, där tänderna var ett klassmärke. Nu är vi på väg dit. I hög fart dessutom.” Slut citat.
Ja, den politik vi fick del av under de socialdemokratiska regeringsåren före Alliansregeringen var vackert tal om tandvårdsreformer, men helt utan bett, ja nästan tandlöst.
Alliansen gick 2006 till val på en förstärkt tandvårdsreform. Det vi såg under de socialdemokratiska regeringsåren dög inte. Vi hade högre mål och var också beredda att börja tillskjuta nya medel för att skapa ökad jämlikhet och rättvisa. Under Alliansregeringen med Göran Hägglund som socialminister ökade de statliga resurserna till tandvården från 3 till 6 miljarder.
Sett i ljuset av 1990-talets nedmontering av tandvårdsförsäkringen var 2008 års tandvårdsreform av Alliansregeringen en kraftig förbättring. Ett allmänt tandvårdsbidrag infördes tillsammans med ett högkostnadsskydd. Och nya resurser.
2013 infördes ett tredje steg i tandvårdsreformen. Ett extra stöd till personer som på grund av sjukdom eller läkemedelsbehandling har behov av extra stora insatser.
Trots framgångar och förbättringar är det för mig som kristdemokrat otillfredsställande, ja oacceptabelt, att så många i vårt län och vårt land fortfarande tvingas avstå från tandvård på grund av kostnaderna.
Nu har vi haft ytterligare åtta år med socialdemokratiska regeringar. Och tandvården har ännu en gång blivit en låt-gå-politisk fråga. Förbättringar har uteblivit, trots att stora delar av befolkningen efterlyser konkreta förslag.
Jag är därför glad för att mitt parti KD ännu en gång kommer med konkreta reformer, som skulle underlätta för personer med vanliga inkomster och pensioner. Vi föreslår en sänkt nedre gräns i högkostnadsskyddet så att 50 procents ersättning erhålls redan från 1 200 kronor, istället för dagens 3 000 kronor. Detta är en reform som många efterlyser och som möjliggör för fler att kunna söka tandvård i tid. Förslaget beräknas ge en offentligfinansiell kostnad på 1,6 miljarder kronor per år. En viktig satsning för att markera att tänderna är en del av kroppen och övrig sjukvård.
Billigare tandvård är för mig en hjärtefråga. Det som KD nu i valrörelsen presenterar är ett tydligt och konkret förslag som innebär att man kommer att erhålla statligt tandvårdsstöd efter att man själv betalat upp till 1 200 kronor. Vi vill minska tandvårdskostnaderna och sänker tröskeln för att få tandvårdsstöd.