Vi lever i en tid när livsmedelsförsörjningen och vår självförsörjningsgrad är en fråga som ligger överst på agendan. Allt fler inser hur viktigt det är att ha en robust produktion av livsmedel inom landet. När då rapporterna om vargangrepp på tamboskap, som får och kor, duggar tätt i södra Sverige denna höst med ett stort antal angrepp kring Linderödsåsen i Skåne, tre i Kronoberg, häromveckan i Blekinge och nu även flertalet i Kalmar län så är det svårt att förstå hur prioriteringen sker när besluten om skyddsjakt (inte) genomförs. 

Att öka antalet vargar i södra Sverige är ett uttalat mål i nuvarande rovdjurspolitik. Detta i syfte att kunna minska antalet i mellersta Sverige. Men det kan redan konstateras att konsekvenserna är förödande. Det är en traumatisk upplevelse att komma ut på morgonen och se sina får och kor sönderslitna av vargen, och de djurhållare som hittills har varit förskonade från påhälsning funderar på om det är värt att fortsätta.

Det finns förvisso ersättning att söka för så kallade rovdjursavvisandestängsel, vars uppgift inte bara är att stänga in tamdjuren utan även hålla vargar utestängda från betesmarkerna. Dock så motsvarar våra naturbetesmarker i Kronoberg, Kalmar och Blekinge – en yta större än 200 000 fotbollsplaner, och utan säker stängsling är risken överhängande att stora delar av dessa marker inte kommer att betas och konsekvensen av det är att livsmiljön försvinner för tusentals växter och djur som är helt beroende av fortsatt betande djur för sin överlevnad.

Teoretiskt sett finns det möjligheter i dagens regelverk att besluta om skyddsjakt på individer som uppvisar ett oönskat beteende och det är tänkt att användas för att förhindra framtida skador. 

I praktiken är det en för lång process att få till stånd beslut om skyddsjakt, och de beslut som ändå fattas blir som regel överklagade och försenas eller stoppas.

• Vi hävdar att det behövs kraftigt förenklade riktlinjer för skyddsjakt. Varje angrepp bör betraktas som en allvarlig skada och för att förhindra ytterligare skada bör skyddsjakt som princip kunna ske direkt.
• Livsmedelsproduktion är så pass viktig och risken för fler angrepp är så stor att det är logiskt att tidigt ta bort en problemvarg. Skadan bör inte bara räknas för den enskilda företagaren utan också vilken skada det genererar socioekonomiskt i området, mot tamdjurshållningen regionalt och mot förtroendet i förvaltningen. 
• Enligt riksdagens beslutade rovdjurspolitik får inte tamdjurshållning påtagligt försvåras och särskild hänsyn skall tas i tamdjurstäta områden vilket borde vara ledstjärnan när det ska tas beslut om skyddsjakt. 

Sverige är ett av få ställen i världen där livsmedelsproduktionen i framtiden beräknas ha möjlighet att öka trots klimatförändringar. För att lantbrukarna som håller tamdjur inte ska tappa framtidstron är det av största vikt att vi håller en så låg vargstam som möjligt och snabbt kan plocka bort de individer som visar ett oönskat beteende.