Så varför är detta ändå en fråga? Därför att företrädare för ett par svenska partier i handling visar något annat.
SD och KD vet mycket väl att allt tal om inskränkt aborträtt leder till att de kommer att förlora röster i nästa val. De gör nu allt de kan för att försäkra att de står bakom den svenska lagstiftningen. Men det är en sak att verkligen i grunden ändra åsikt och en annan sak att locka väljare.
Först KD:s Sarah Havneraas, som ska forma partiets nya feministiska politik. Om hon alltid – som hon påstår – har stått bakom svensk aborträtt, varför har hon då varit engagerad i inte mindre än tre abortfientliga organisationer? Och om vi tar henne på orden, varför måste hennes partiledare Ebba Busch då ändå förklara att ”hon har gjort en resa”? Från vad till vad? Havneraas har ju stått bakom lagstiftningen hela tiden, eller? Det går inte ihop.
Sedan SD:s Björn Söder, en av partiets mest tongivande profiler som i en skriftlig fråga till Isabella Lövin (MP) kallar abort ”världens främsta dödsorsak” som leder till ”42 miljoner ofödda” varje år. SD:s ledning går ut och förklarar att de inte står bakom den typen av uttalanden, men glömmer att partiet ändrade åsikt om abortlagstiftningen så sent som efter valet 2018. Deras valanalys visade att de tappade röster på att förespråka en begränsning av aborträtten så de bytte politik, men bytte de åsikt?
Det finns ingen anledning att tro att vi i Sverige är immuna mot den här utvecklingen. USA fick fri abort före Sverige (1973 mot 1975) men de senaste åren har delstaterna infört flera hundra olika abortrestriktioner. Texas stränga abortlagar har nu lett till den högsta mödradödligheten i västvärlden.
Det finns två huvudlinjer bland abortmotståndarna. De som grundar sig på religion och de som tar sin utgångspunkt i nationalism. Vi har sett utvecklingen i de länder i Europa där Kvinna till Kvinna arbetar och där nationalistiska partier sitter i många regeringar. Nationen blir viktigast och kvinnans roll är i första hand att föda nationens barn. En naturlig följd blir alltså att försämra aborträtten. På nära håll har vi kunnat se hur grannlandet Polen inom ett par decennier har gått från fri abort till totalt abortförbud.
Anti-choicerörelsen, alltså motståndarna till att kvinnan ska få bestämma över sin egen kropp, är betydligt mer oblyga ute i Europa. Det senaste decenniet har förslag om begränsningar i aborträtten lagts fram i Makedonien, Litauen, Spanien, Ungern, Slovakien och Schweiz. Även Ryssland, som har haft fri abort i 101 år(!) har kraftigt begränsat abortmöjligheten efter graviditetsvecka 12.
Mer än nio av tio svenskar står bakom den svenska abortlagstiftningen enligt SOM-institutet. Men opinioner kan svänga snabbt även i Sverige. Vid EU-valet 2019 var feminism den -ism som flest svenskar sympatiserade med (drygt 22 procent enligt SOM-institutet). Nu i januari 2021 visade Jämställdhetsmyndighetens rapport att skillnaderna i attityder till jämställdhet är som störst bland unga och att det är unga män som visar minst intresse för frågan.
All forskning visar att abortförbud inte leder till färre aborter. Runt 50 000 kvinnor i världen dör årligen av olagliga och farliga aborter enligt WHO. Att inskränka aborträtten är att orsaka lidande och ta ifrån kvinnan rätten att bestämma över sin egen kropp. Låt inte den utvecklingen få fäste också i Sverige.