Under senaste sammanträdet med folkhögskolestyrelsen fick vi från förvaltningen en redovisning av hur stor del av de ekologiska livsmedlen till skolorna som har långa transporter. En omfattande och tydlig redovisning.
Drygt 40 procent av de ekologiska livsmedlen kommer från Sverige – resten kommer från andra länder såsom Italien (7,8 procent), Nederländerna (7,1 procent), Spanien (6,7 procent) men även Kina (4,7 procent). Redovisningen visar också att dubbelt så många ekologiska livsmedel importeras långväga från Sydafrika eller Egypten jämfört med exempelvis Norge.
Läser man varulistan finns där sparris från Kina, hallon från Polen, turkiska jordgubbar, päron från Argentina, äpplen från Italien, lök från Egypten, lammfärs från Nya Zeeland och plommontomater från Marocko. Alla dessa borde gå att få närproducerade, om viljan finns. När man studerar materialet är det tydligt att det höga målet om ekologiskt odlade livsmedel inte nödvändigtvis är miljövänligt. Med tanke på de långa transporter som krävs och de stora utsläpp som blir resultatet kanske man får säga tvärtom.
Jag anser det fortfarande vara orimligt att andelen regionalt producerade livsmedel på regionens skolor enbart uppgår till 14 procent. Min personliga målsättning är att 50 procent av livsmedel som serveras inom regionen ska vara närproducerat. Dit är en lång väg, men inte omöjlig. Låt oss börja med att sortera ut det politiskt formade ekologiska målet som de facto ger negativ klimatpåverkan och istället forma tydliga krav på närproducerade livsmedel.