Vi kommer aldrig att glömma det vi är med om våren 2020.

Det osynliga viruset har blivit ett tydligt hot för oss alla. 

Men blir det också en vändpunkt i världshistorien, där livet för de flesta av oss aldrig blir detsamma?

Besluten som kan avgöra det fattas nu, av ledare på olika nivåer, världen över. 

Kommer nationalismen att bli ännu starkare – eller kommer solidariteten och internationellt samarbete att öka?

Kommer rivaliteten mellan stormakterna att eskalera – eller fungerar pandemin som ett bevis för att vi inte har något annat val än att hjälpas åt?

Får nationalismen EU och andra samarbeten på fall – eller orkar de demokratiska länderna hålla ihop? Kanske kan de till och med stärka sin funktion för samförstånd och position som förändringsaktör i världen?

Kommer den auktoritära riktning världen gått i under 2000-talet att fortsätta – eller klarar vi att istället stärka de demokratiska värderingarna?

Det är nu besluten fattas. I FN, EU och andra nationsövergripande samarbetsorgan. Av regeringar och regioner. Av ledare för globala företag. Och av enskilda människor.

Hur det ska gå är inte förutbestämt.

Jag, och många med mig, kan ibland känna maktlöshet och uppgivenhet i det som händer nu. Men hur vi reagerar, och agerar, utifrån de påfrestningar som pandemin utsätter oss för kan bestämma vad som händer härnäst.

Vill vi vakna upp till en värld med mindre frihet, mindre samarbete och mer fattigdom och utanförskap? Eller vill vi ta chansen att bidra till något annat?

Det finns positiva tecken. På några håll i världen, som i Filippinerna och i Latinamerika, har pandemin inneburit vapenvila i konflikter. Bittra fiender som Iran och Förenade Arabemiraten samarbetar för att minska pandemins effekter. FN har tagit en tydligare roll i den globala krisen.

Samtidigt ser vi hur regeringar i flera länder tar tillfället i akt att minska det demokratiska utrymmet för människor, med mer övervakning och fler förbud.

Här har Sverige en viktig roll att fortsätta att fylla. I de direkta relationerna mellan stater, i arbetet i EU och FN och i stödet till demokratiska organisationer i länder där mänskliga rättigheter hotas och inskränks än mer.

Ett ökat, eller i varje fall bibehållet, bistånd är långt ifrån lösningen på allt. Men det är en viktig kraft för att bidra till förändring och en stark signal på solidaritet. Här har både Danmark och Norge tydligt signalerat att vi rika länder behöver ta ett stort globalt ansvar. Svenskt bistånd gör stor skillnad för miljontals människor världen över.

Pandemin är en global kris som kräver globala lösningar. Precis som klimatet, fattigdomen och möjligheterna till en fredligare värld.

Mitt i krisen fattar ledare världen över beslut som kommer att få stor betydelse för många, under lång tid framöver. Här är Sveriges roll viktig.

Världen kommer att se annorlunda ut efteråt.

Och det är nu vi bestämmer riktningen.

Krisen kan, om vi vill och orkar, bli början på något nytt.

Martin Nihlgård, generalsekreterare IM (Individuell Människohjälp)