I början av mandatperioden var det oklart hur landet skulle styras. Cirka fyra månader efter valdagen så undertecknades ett dokument mellan S, MP, C och L, kallat januariavtalet. Där framgick det tydligt att: ”Vänsterpartiet ska inte ha inflytande över politiken den kommande mandatperioden”. När vi nu, fyra år senare, kommit till mandatperiodens slut kan vi konstatera att V har haft rekordmycket inflytande.

Det hela började med att vi tydligt målade upp V:s röda linjer. En av sakerna var införandet av marknadshyror. Dåvarande regeringen Löfven ignorerade detta och gick fram med förslaget ändå. Sagt och gjort: V drog tillbaka sitt stöd för regeringen och satte i gång en landsomfattande kampanj för att stoppa marknadshyrorna. Det hela lyckades och 100 000-tals hyresgäster runt om i landet slapp chockhöjningar av sina hyror.

Ett par månader senare skulle den nya tilltänka statsministern Magdalena Andersson (S) tillträda. V:s krav för att låta detta ske var en höjning av de lägsta pensionerna, ett så kallat Nooshi-tillägg. Det var ”omöjligt”, sådant sköts i pensionsgruppen, där representanter från S, C, L, M och KD suttit i 30 år och gjort ingenting. Samtidigt har Sverige fått fler fattigpensionärer. Efter många turer fram och tillbaka kunde vi innan sommaren glädjas åt att de pensionärer som har det sämst ställt får upp till 1 000 kr mer i månaden.

Listan kan göras lång med ytterligare saker. Men en sak är säker: Vi som är politiska representanter för V har länge fått höra från våra motståndare att ”det inte går” att göra olika saker och att vi inte ska ha inflytande, i tron om att vi skulle vara exakt likadana som dem. Men tji – där har de fel. Vänsterpartiet kommer alltid att kämpa outtröttligt för det vi tror på: jämlikhet, rättvisa, frihet och jämställdhet.