På gott – att vi blivit mer medvetna om att vi är både individer och samhällsdeltagare. Vi skall undvika både att smittas och smitta! Vi har fått inse att vi kan avstå och vi kan ändra våra vanor. 

Att markera avstånd känns mer intimt och socialt än att gå nära. Med markerat avstånd visar vi att vi är delansvariga. En tidigare sparsam politik har visat sig kunna satsa stora summor. Individer har ändrat sig. Samhället har omorganiserat sig.

Spännande att göra en jämförelse med reaktioner inför det växande klimathotet. Det kräver ju egentligen också både ett individ- och ett samhällsperspektiv. Individer behöver ändra sina vanor och sin konsumtion. Samhället måste omorganisera transporter och produktion. 

Klimatkrisen kommer att drabba individer och samtidigt drabba den sociala organiseringen. När jag tankar bilen med 95-oktanig bensin och kör iväg – ser jag då mitt individ- och mitt samhällsansvar? Om inte – hur skall jag stimuleras att se det? Se att jag bidrar eller inte till ökade CO2 utsläpp.

Vi behöver en pandemiorganisation. En klimatexpertgrupp som ger regelbundna presskonferenser tillsammans med regeringsmedlemmar med information om dagsläget och instruktioner om hur vi skall leva för att rädda klimatet.
En organisering som driver förändringar både för individ och samhälle. 

Som gör oss medvetna om att vi både kan smittas och smitta varandras framtid. 

Som hjälper oss att dela ansvaret och befriar oss från ensidig individualism och att leva under ett ohejdbart hot utan att se att det är idé att göra något. 

Som ger oss hopp genom att bli medvetna om vår livsstil och dess konsekvenser.