En hjälte är död.

Aleksej Navalnyj mördades av Vladimir Putins lakejer i en kall straffkoloni ovan uppe mot Norra ishavet. Navalnyj var ett hopp för Ryssland. En röst för sanning. En dröm om frihet. Han kunde ha stannat utomlands, men återvände till Ryssland. Han ansåg sitt folks framtid viktigare än sitt eget liv. 

Det är rörande att se videon, när Navalnyj kysser sin fru till avsked, håller fram händerna för att få handbojor och låter sig föras bort. Det är nästan en Kristuslik bild. En människa som offrar sig för något större än han själv. Som är villig att låta sig fängslas, brytas ner och ge sitt liv för det han tror på: ett Ryssland utan krig, korruption och förtryck. Nu finns ingen återvändo. Navalnyj är död. Men hans föredöme lever. Vi måste ta vara på det.

Det är lätt att bli förlamad av all ondska i vår mörka tid. Av Putins vansinne, av kriget i Ukraina, av kriget i Gaza, av USA:s politiska förfall. Men Julia Navalnaja manar oss att inte ge upp. I den starka videon som nått miljoner, citerar hon sin döde make: "Det är inte skamligt att göra lite, men det är skamligt att ingenting göra." Navalnyj kunde ge hopp åt en hel nation. Vi kan ge hopp där vi lever. Vi kan göra det lilla. Vi kan lätta andras bördor. Vi kan ge ljus i mörkret. Vi kan offra något av vårt eget för att ge en framtid till de barn som föds nu.

Därför måste vi göra allt vi kan för att bromsa klimatkatastrofen, som hotar barnens livsvillkor. 2023 var det varmaste året som uppmätts. Jorden plågades av torka, skogsbränder, värmeböljor och översvämningar. Glaciärer smälte i rekordfart på Island, på Grönland, i Alperna. Havsytan steg och vattnet blev varmare. Atmosfären är nu mätt på koldioxid. Vi måste minska utsläppen dramatiskt de närmsta åren för att inte passera 1,5 graders uppvärmning. Sverige måste gå före. Vi har världens bästa förutsättningar att ställa om till fossilfritt. Därför måste vi bli ett exempel för jätteländer som Indien, Indonesien, Nigeria. 

Men mitt i allt detta gör fossilindustrin rekordvinster, sedan Putin invaderade Ukraina och energipriserna sköt i höjden. Putins krig är ett krig mot klimatet, direkt och indirekt. Kriget skymmer klimatflyktingarna. Törstande, hungrande barn, som vandrar med sina små knyten på jakt efter vatten, mat och ett plastskynke att skyla sig mot sol och sandstorm. I Somalia, Etiopien, Sudan, Tchad. Brunnarna sinar, boskapen dör, skördarna förtvinar och människorna måste fly. Bakom denna klimatkatastrof ligger oljebolagens profit, stormakternas cyniska politik – och vår fossildrivna välfärd. Därför är klimatet en personlig fråga för oss alla. Och den är moralisk: "Hur behandlar jag min medmänniska?"

Om vi inte kan begränsa våra krav, om vi inte kan avstå för andra som har större behov, då blir vi världens fall. Jordens resurser räcker inte för alla våra begär. Men de räcker för allas behov. Vi svenskar använder resurser från fyra planeter – som inte finns. Människorna i Somalia, Eritrea och Etiopien drar resurser från en halv planet. De släpper ut minst, men de drabbas värst.

Vi måste bli osjälviska, om klimatet ska räddas. Det krävs en majoritet av individer som är beredda att rösta mot sina egna omedelbara krav och för de svagas och ofödda generationernas behov. Bara så kan våra demokratier rädda klimatet. Därför ligger klimatets hopp i en urgammal sanning: Allt vad vi vill att människorna ska göra för oss, det måste vi göra för dem.