De som styr ekonomin bromsar, vill inte släppa något alls av sitt. Och vi ALLA ANDRA vill inte heller släppa ifrån oss en enda krona, vi vill i stället ha högre lön och högre pensioner. 

Medierna hänger på: Börserna går upp – bra, bra; den positiva utvecklingen fortsätter. Börserna går ned – kris.

Ingen kan eller vill fatta hur det hänger ihop. Alla förtränger den enkla logiska slutsatsen: Radikalt mindre miljöpåverkan förutsätter radikalt mindre ekonomi. Vi måste bli fattigare. Inte lägga miljarders miljarder på sånt vi egentligen inte behöver. Idrotta utan ersättning. Semestra hemma. BNP åter till nivån i slutet av femtiotalet. Med mera.

Den som begrep och klargjorde detta för 30 år sedan, var filosofen Georg Henrik von Wright. Så här sammanfattade han innehållet i sin bok “Myten om framsteget”, utgiven 1993. Och detta innan klimatproblemet hade trängt upp till ytan.

"Jag känner inte ett enda övertygande eller ens seriöst argument för möjligheten av ständig tillväxt. De argument som jag hört har jag funnit antingen helt ogenomtänkta eller också eskapistiskt fantasifulla – såsom gruvdrift i stor skala på månen eller utflyttning av delar av jordens befolkning till konstgjorda rymdsatelliter, eller till planeten Mars som gjorts beboelig. Själv finner jag sådana utvecklingsperspektiv långt mindre troliga än tanken att människan genom sin utbredning och sin exploatering av jorden bevisar sin oduglighet som biologisk art och därmed dömer sig själv till undergång. Man har klandrat mig för att ha frambesvärjt undergångsperspektivet. Men jag tror att bara om vi lär oss att nyktert betrakta det, så kan vi allvarligt bemöda oss om att det inte skall förverkligas.

Min slutsats måste därför bli att den motsägelse som jag tycker mig se inbäddad i begreppet om en hållbar utveckling kan lösas bara genom en rörelse som är motsatt den nuvarande expansiva, tillväxtbefrämjande tendensen. Inte bara skulle det gälla att stävja befolkningsexplosionen. Det krävs också något som kunde kallas en nertrappning eller nervarvning av hela världsekonomin.

En utveckling av den art som jag här förespråkar innebär bland annat att människan i industriländerna måste ändra sin livsstil, finna sig i att leva ett avsevärt kargare liv än det nuvarande och göra avkall på önskningar som hon vant sig att tillfredsställa, men som hon utan att ta skada gott kan avstå ifrån. Vi i industriländerna måste helt enkelt bli genomsnittligt fattigare, på det att inte den växande polariseringen mellan i-länder och u-länder, men också mellan A- och B-medborgare i de förra, skall helt destabilisera förhållandena på jordklotet.”

När boken kom ut – för 30 år sedan – hånades och förlöjligades von Wright av samtiden.

När blir vi vuxna?