”Det spelar ingen roll vad jag gör” säger folk ibland i klimatdiskussionen, med hänvisning till något nytt kolkraftverk i Kina eller en ny oljeledning i Alaska. Men vi har två svenska talesätt som visar på det motsatta: ”Många bäckar små…” och ”Göra som Svenssons gör”.

Om jag släcker lamporna efter mig, åker tåg hellre än flyger, tar hyrbil eller taxi hellre än att äga en egen bil, så spelar det faktiskt roll eftersom många andra nu börjat göra detsamma.

Då kan de små bäckarna tillsammans verkligen göra skillnad.

Det andra talesättet, om att göra som Svenssons, bygger på människans grundläggande önskan att vara som andra.

Den som till exempel ser två grannar sätta upp solpaneler på sitt hus blir genast mer benägen att göra detsamma. När några fungerat som goda exempel, så kan på så sätt nya och mer hållbara gruppnormer uppstå.

”Varför ska just jag ta ansvar för världens elände?” är en annan fråga som hörs i klimatdiskussionen.

Frågaren jämför sig gärna med andra som är ännu mindre klimatvänliga.

Men, som teknikhistorikern Nina Wormbs från KTH skrivit:

”Det går alltid att jämföra med någon som har bättre förutsättningar eller släpper ut mer än just jag: grannen har en SUV, kollegan åker till Thailand, min kompis äter nötkött. Få jämför med en rörmokare i Bogotá eller en ung mamma i Calcutta. Det viktiga är att inse att vi i vårt avlånga land är rikare än majoriteten av jordens befolkning. Du och jag har släppt ut mer och släpper ut mer än de flesta på jorden. Vi har alla ansvar, men vi har inte lika mycket ansvar”.

Slutligen: Politiska lösningar på hög nivå är nödvändiga, men det kräver att medborgarna är med på besluten.

Ingen politiker vågar lansera kraftfulla åtgärder i klimatkrisen om hen inte tror sig få folkligt stöd.

Därför behöver vi agera på individnivå och visa att vi bryr oss om klimatet, för att saker och ting ska hända också på den högre nivån.