Hon kom gående genom skolkorridoren. Det syntes att hon var arg på något. Hon gick med bestämda steg och slog emellanåt näven i skåpen hon passerade. Jag satt på en bänk. Jag gick i sjuan och hon gick i nian och var en av de tuffa tjejerna. Det var på vintern så jag hade mina Graningekängor på mig, men jag minns inte varför jag satt där ensam eller varför det bara var vi två i hela korridoren.
När hon såg mig stannade hon upp. Hon mönstrade mig från topp till tå och vände tillbaka med blicken upp och stirrade mig i ögonen. Sedan sa hon: ”Varför tar du inte och sätter dig i din EPA-traktor och försvinner härifrån bonnjävel!”
När hon sagt det vände hon på klacken och fortsatte ner i korridoren. Jag satt kvar och kände hur varm jag var om kinderna. Nästan som jag hade feber.
Jag växte upp under sjuttio- och åttiotalen i ett mindre samhälle utanför Linköping. Där och då var det mycket få ungdomar som hade EPA-traktor. De få som hade det bodde uteslutande på landsbygden och hade det ofta istället för moped eftersom det var bekvämare att använda som transportmedel. Framför allt vintertid. Den tuffa tjejen hade alltså genom mina Graningekängor identifierat mig som en yngling boende på landsbygden. Men det var nog egentligen inte därför som mina kinder hettade. Det var nog enbart det faktum att hon som tuff tjej överhuvudtaget tittade mig i ögonen och därefter tilltalade mig. Ungdomshormoner kan spela konstiga spratt med en.
Vimmerby Tidning har under våren i flera artiklar berättat om problemet med buskörning och stora samlingar A-traktorer i Vimmerby. Parkeringar har stängts av, bommar har satts upp, men problemet bara flyttar och fortsätter. I en artikel i förra veckan fick de boende komma till tals och berätta vad de upplever och det var ingen munter läsning. Många får sin nattsömn så förstörd att de tvingas byta sovrum, de funderar på att ta semester för att alls få någon sömn, det finns till och med tankar om att flytta från huset och söka sig någonstans där larmet och oväsendet inte finns.
Problemet med många A-traktorer på en liten yta är inte unik för Vimmerby. SVT Småland hakade på rapporteringen i slutet på den här veckan och kunde berätta att intresset för A-traktorer är större än någonsin i Kalmar län, och precis som Vimmerby Tidning berättade förra veckan, att Vimmerby är den kommun där det finns flest A-traktorer i länet.
Vi har också fått många kommentarer från er läsare. Vissa skriver att problemet inte är nytt, att det alltid funnits, att det inte går att göra mycket åt. Andra pekar på föräldraansvaret, och ytterligare några menar att polisen borde göra mer. Det har framförts tankar om att förarna av A-traktorerna skulle kunna hjälpa till med grannsamverkan och att de på så sätt skulle få något att göra. Det har inte varit ont om åsikter i frågan. Men det har också pekats en del finger.
Det går möjligen att juridiskt reda ut exakt vem som ansvarar över vad och vem som fallerat. Frågan är om det är den mest effektiva vägen fram till en lösning. Möjligen skulle det gå lättare om alla drog åt samma håll. Kanske att kommun och näringsliv enas om att hitta en plats där ungdomarna kan hålla till utan att de stör någon, kanske att föräldrarna ser till att ta det fulla föräldraansvaret som de faktiskt har över sina ännu icke myndiga barn, och kanske att ungdomarna som motprestation ansvarar för att ingen störs och att de själva ser till att hålla rent efter sig. En gemensam överenskommelse som alla respekterar och som gagnar alla.
Å andra sidan, om alla parter pekar finger åt varandra, då löses förmodligen ingenting.
Slutligen, Karin Bjarnegård är den som sticker ut mest i den här historien. Det är hon som osjälviskt och utan synlig önskan att framhäva sig själv gått ut och städat efter ungdomarnas träffar, plockat bort allt skräp. Hon förtjänar all uppskattning. Det tror jag vi alla kan vara överens om.