Det tog sin början strax innan soluppgången i Mogadishu på våren 1993, när det kompakta mörkret var på väg att ta sitt sista andetag och solen strax skulle bli ny herre och tvinga undan svärtan. Den nigerianske FN-soldaten kom springande mot akutmottagningen på det svenska fältsjukhuset. I sina armar bar han ett spädbarn som fått halsen avskuren. Han höll henne tryckt mot sitt bröst och han skrek att han behövde en läkare. "En läkare skrek han, jag behöver en läkare!"
Han lämnade över spädbarnet till en av de trötta nattarbetarna som snabbt försvann in i tältet och lade ner barnet på en bår. När han lämnat över barnet föll han ned på knä och började gråta. Han kunde inte för sitt liv begripa varför någon kunde göra något så fasansfullt – att skära halsen av ett nyfött barn och lämna det på en avskrädeshög.
Knappt tjugo minuter tidigare hade han hittat barnet. Han hade gått en sväng från sin postering för att om möjligt få tiden att gå lite snabbare i det dödligt tråkiga övervakandet. Han hade hört ett konstigt väsande ljud och bland allehanda bråte hade han hittat barnet.
Läkarna på det svenska fältsjukhuset hade svårt att bestämma sig för vad de skulle göra. De kunde konstatera att luftstrupen och matstrupen var avskurna, att blodkärlen klarat sig, men att andningen var svag. Gjorde de inget skulle barnet dö. De kunde också konstatera att det var ett flickebarn, och kanske upplevde de det som konstigt att hon inte skrek, att spädbarn ska skrika, samtidigt som de visste att hon inte kunde skrika eftersom stämbanden var skadade.
Chefsläkaren på fältsjukhuset var sjuk och inlagd på en av vårdavdelningarna. När han fick höra talas om spädbarnet med den avskurna halsen steg han upp, friskskrev sig och beordrade att en operationssal skulle färdigställas. Sedan opererade han flickan. Han sydde ihop matstrupe och luftstrupe, och ledde ner en slang genom näsan så att andningsvägarna skulle hållas öppna under läkningsprocessen.
Medarbetarna på vårdavdelningen förälskade sig snabbt i den tysta flickan. De gav henne namnet Mimmi, eftersom det var Mimmis namnsdag den dag hon kommit till sjukhuset. Hon var så tyst och de stora ögonen i den lilla späda kroppen tittade undrande på allt som fanns runtomkring. Medarbetarna kunde svära på att de stora ögonen samtalade med dem. De små händerna plockade nyfiket på det de kom åt. Ibland var det slangen som gick ner genom näsan och det hände flera gånger att hon drog ut slangen. Hände det på natten fick det vakthavande befälet springa till narkosläkaren och rycka honom ur sängen och släpa honom till vårdavdelningen så att han kunde sätta tillbaka den livgivande slangen. Under tiden samtalade de stora ögonen med de oroliga medarbetarna.
Mimmi adopterades slutligen av ett missionärspar från USA och där slutar min kunskap om henne. Jag minns inte om jag någonsin höll henne i min famn, men jag minns att vi tittade in i varandras ögon. Jag minns att den nigerianske soldaten besökte Mimmi flera gånger och jag minns att den vanligen stenhårda Eva Lindgren från Umeå förlorade sitt hjärta till Mimmi och att det förmodligen krossades när Mimmi for till Kenya och sin nyvunna familj.
Ni som följer lördagskrönikan vet att jag oftast försöker ha en aktuell lokal koppling. Jag har skrivit om den lokala handeln, om Stångådalsbanan, om en gran i ett skogsbryn och så vidare. Vad den lokala sensmoralen är i den här krönikan vet jag inte. Kanske att vi alla behöver en hjälpande hand i livet, att vi inte klarar oss utan våra medmänniskor. Och det behöver ju inte vara så ställt på sin spets som i Mimmis fall. Så mycket på liv och död. Så många ”om inte” för att hon över huvud taget skulle klara sig. Den nigerianske soldaten, chefsläkaren, narkosläkaren och missionärparet.
Om allt gick som det var tänkt fyllde Mimmi 28 år under våren 2021. Kanske fick hon möjlighet att utbilda sig. Kanske blev hon läkare för att hjälpa barn. Kanske har hon egna barn idag.