Häromveckan väntade jag på att en av redaktionsbilarna skulle få sommardäck. Det var en av de soliga och fina dagarna. Jag spankulerade runt utanför bilhandlaren och njöt av det vackra vädret. Telefonen ringde, det var nyhetschefen Jenn Hultberg. Hon hade fått ett samtal från en prenumerant, som var upprörd över att Vimmerby Tidning inte kommit på flera dagar. Hon frågade om jag visste vad det kunde bero på, så hon kunde ringa tillbaka.

Att tidningarna delas ut som de ska är prenumerationsavdelningens bord, inte redaktionens. Men vi på redaktionen är naturligtvis angelägna om att tidningarna kommer ut som de ska och nyhetschefen ville reda ut saken och hjälpa prenumeranten. Jag kände att jag hade tid att ta saken och bad om telefonnumret.

Efter att jag presenterat mig möttes jag av en flod av invektiv. Det pågick ett par minuter och det var ingen idé att försöka avbryta och sticka in en fråga. Det var bara att lyssna. Ordkavalkaden var rejäl, det sparades på inget och det påminde mig om någon av alla fotbollstränare jag haft genom åren, som i halvtid låtit oss spelare få veta vad vi är värda efter en mindre bra halvlek. Nu för tiden kallas det visst hårtork.

När svadan avtog och jag fick in ett ord och vi till slut kunde föra ett samtal började vi reda i röran och kunde slutligen avsluta samtalet i god ton. Vi kunde inte lösa problemet just då, men vi hade åtminstone börjat.

Jag tycker om alla samtal med er läsare. Ofta handlar det om något som inte är bra, men det är bra eftersom vi då får en möjlighet att göra det bättre. Det är klart att det aldrig är roligt att bli utskälld, men det finns en dimension i att bli verbalt utskälld som också är bra och det är att det sker i realtid, det vill säga precis just här och nu. Till skillnad från det skrivna, ofta anonyma, krypskyttet, som sker via mejl och på sociala medier.

Det är självklart lättare att kalla någon för det ena eller andra, att gå till taskiga personangrepp eller att anklaga någon för något, genom att skriva det, än att göra det ansikte mot ansikte. Det finns tyvärr för många exempel där någon uttryckt sig nedsättande mot någon annan i mejl eller på sociala medier, och jag förstår att orsaken till det är allmän frustration och framför allt att möjligheten finns. Det är så lätt att kasta iväg ett par rader i affekt och vips kan det gjorda inte göras ogjort.

Före internet var det svårare, då krävdes papper och penna och kuvert och frimärke och en gul postlåda. Det brukade vanligen besinna den arga brevskrivaren att inte posta brevet. Men det finns en bra regel också för dagens teknik, och det är att vänta ett dygn innan man skriver ett svar. Ett annat råd är att bara skriva det man kan tänkas säga till någon annan ansikte mot ansikte. De två reglerna skulle förhoppningsvis hyfsa tonläget och valet av ord i skrivna meningsutbyten.   

Jag är alltså av den bestämda uppfattningen att den människa som via telefon, med upprörd högröd röst och medföljande invektiv, skäller mig för inkompetent, alltid är att föredra före de som via det skrivna ordet förminskar och försöker förgöra sina medmänniskor. Och jag är det av den enkla förklaringen att det skrivna krypskyttet är den fega människans sätt, medan den som inte är feg säger det i realtid här och nu, och allra helst ansikte mot ansikte. 

Med det sagt – det finns ett ännu bättre sätt, och det är att föra fram sina synpunkter lugnt och sansat och på ett sakligt sätt. 

Slutligen, nu finns det förmodligen en del läsare som tror att jag nyligen varit utsatt för någon form av hot- eller hatmejl, men så är inte fallet. Däremot har jag vänner och kollegor som blivit utsatta och det är inte roligt.