Den första gruppen frågar: ”Vad kan jag använda kyrkan till?”. Den andra gruppen frågar ”Vad vill Jesus med sin kyrka?”
I stort så kan man dock säga att de politiska partierna S, C och SD som grupper, men långtifrån alla dess medlemmar, står för den första attityden. Kyrkan ses som ett redskap för det egna partiet och som en arena där man kan driva sina frågor. Den andra attityden, den som frågar vad Jesus vill med sin kyrka, dominerar i de partipolitiskt obundna grupperna POSK och Frimodig kyrka. Mellan dessa grupper finns de halvfria grupperna (ViSK med flera) som är mer eller mindre frikopplade från sitt moderparti – ofta dock inte lika obundna som man vill ge sken av.
Det är naturligt att det blir så här eftersom att de politiska partierna är – och ska vara – sekulära. De har en ideologi baserad på politiska frågor som rör individuell frihet kontra statens ansvar. Dessa sekulära partier har däremot inga teologiska uppfattningar, ingen bestämd bibel- eller kyrkosyn. Ändå envisas de med att de just som partier ska ställa upp i kyrkovalet. Även de partimedlemmar som inte är med i Svenska kyrkan beslutar om vilka frågor partiet ska driva i kyrkan och i vilken ordning kandidaterna ska stå i på valsedeln vid kyrkovalet.
Detta är naturligtvis absurt och systemet har skadat inte bara Svenska kyrkan, utan också partierna och dess medlemmar. En medlem i S som ställer upp för en obunden grupp i kyrkovalet riskerar uteslutning. En församlingsbo utan partimedlemskap kan inte väljas in i de kyrkofullmäktigen där det bara finns partipolitiska listor. Även många partiaktiva önskar att de skulle kunna engagera sig direkt i kyrkan utan att gå omvägen över sitt politiska parti.
Frimodig kyrka förordar ett nytt valsystem där basen är personval istället för politiska listor. Dessutom bör det, i linje med vad det var före 2014, vara direktval till de församlingsråd som finns i ett pastorat och dessa ska inte utses av pastoratets kyrkofullmäktige. Därtill bör de församlingar som ingår i ett pastorat få en betydligt starkare ställning då det är församlingen och inte pastoratet som är basen i det kyrkliga livet. Däremot bör stiftsfullmäktige och kyrkomöte väljas indirekt av församlingarna. Indirekta val fungerar nämligen betydligt bättre nerifrån och upp än tvärtom.
När den politiska ideologin styr blir kyrkovalet ofta en uppladdning för riksdagsvalet och man mobiliserar kring frågor som faller utanför Svenska kyrkans ansvarsområde. Gärna målar man upp hotbilder om hur kyrkan är på väg att tas över av de politiska motståndarna. När valkampanjen är över har de politiska partierna inte så mycket att komma med. Det märks till exempel i att det till Linköpings stiftsfullmäktige denna mandatperiod inkommit 20 motioner. Frimodig kyrka har skrivit 15 av dessa, POSK 4 och FiSK 1 – de övriga grupperna har inte skrivit en enda.
När det nu gått mer än 20 år sedan det officiella avskaffandet av statskyrkosystemet är det dags att rösta bort de politiska partierna i kyrkovalet. Det är dags att sluta se kyrkan som ett redskap för det egna partiet. I stället måste kyrkan vara fri, modig och värd att älskas för sin egen skull.