Det har under mycket lång tid varit passivitet, bekvämlighet och lathet hos medlemmarna att inte engagera sig i organisationen.

Inte bara kommunal har det problemet. Det gäller alla organisationer som bygger på medlemstillhörighet. Alla måste rannsaka sig.

Undan för undan har man överlåtit till ombudsmän- och kvinnor och översta ledningen i organisationen att få full beslutsfrihet utan kontrollerad begränsning. Efter att storavdelningar bildats har det automatiskt blivit en toppstyrning som den enskilde medlemmen inte brytt sig om.

Intresset att de lokala mindre avdelningarna ska fortleva är noll och intet då medlemmarna inte ens besöker ett medlemsmöte och ifrågasätter hur ledningen sköter sig.

Ett medlemskap är inte bara att betala medlemsavgiften, Även den tyste är delaktig i alla beslut. Att lämna organisationen löser inga problem.

Jag känner som 40-talist en besvikelse över att vi inte kunnat överföra det gedigna medlemsansvaret till den nya generationen. Vi har lutat oss tillbaka i tron att demokrati, medlemsinflytande och ansvar för organisationen sker per automatik utan personligt engagemang.

Det som nu sker, att olämpliga personer får ledande positioner i medlemsstyrda organisationer, är det pris vi får betala för det allmänna ointresset. Även för samhället i stort är det en fara när passivitet och ointresse får fotfäste.

"Tystnaden har alltid varit dumskallarnas bästa vän".

Alve Gustafsson, Kisa