Som utflyttad ur kommunen sedan många år, men med släkt och vänner kvar, har längtan alltid funnits att så småningom flytta tillbaka till kommunen. Flytta hem. Särskilt nu sen jag fått barn.

Tankarna är då inte att bo inne i Vimmerby, utan på landet, nära naturen. Kanske i Gullringen, där jag själv har vuxit upp och gått i skolan och känt tryggheten i det lilla samhället där alla känner alla.

Där skolan är liten och utan parallellklasser men där gemenskapen är stor och både barn och föräldrar är väl bekanta med alla lärare och övrig personal som jobbar på skolan och är en del av barnens vardag. Sånt är värdefullt. Mer värdefullt än man kanske tror. Precis som det är värdefullt att kunna gå hem eller cykla hem från skolan.

Nu riskerar detta värde att tas ifrån väldigt många barn och föräldrar. Ytterligare en samhällsfunktion ska tas bort från de små samhällena så att det nästan inte finns någonting kvar. Ska allting till slut bara finnas i huvudorten? Skolor, mataffärer, småföretag. För det är dit vi är på väg. Är det utveckling? Är det en sån framtid vi vill ha?

Att barn som bara är sju år ska stå i det kalla vintermörkret och vänta på bussen till och från skolan, en buss för både små barn och stora gymnasieungdomar och även vuxna på väg till arbetet.

Jag tror alla kan föreställa sig den känsla av utsatthet och otrygghet som det lilla barnet skulle känna i denna situation och i den åldern. Samt känslan av utanförskap på rasterna i den större skolan, där barnen är många och de flesta blir främlingar för de nytillkomna landsortsbarnen som fått ta sig dit med buss.

Nej, det här beslutet känns bara så fel i hjärtat. Landsbygden ska få leva och hur kan den göra det om allting läggs ner och tas bort? Jag drömmer om en levande och växande landsbygd med små skolor och trygga barn. En landsbygd litegrann som förr, på min mormors ungdoms tid, då det fanns mejerier och butiker i Gullringen; småföretag, bank och post.

Visst går tiden framåt och utvecklingen också på många sätt. Men hur kan det vara utveckling att med tvång avfolka samhällen när man istället borde ge dem utrymme att växa?

Landsbygden är en resurs och det enda rätta är att behålla dess skolor och därtill berika dem.

Ge skolan mer pengar snarare än att hota med nedskärningar. Se till barnens behov Vimmerby!

Jenny Djurstedt, Södertälje