Till det yttre handlar det om ytterskolornas vara eller icke vara. Majoriteten har ju uttryckt att de vill lägga ner fler skolor på sikt.

Men i förlängningen handlar det om förtroendet för S+M-majoritetens sätt att leda kommunen. Har de hittat de bästa sätten att sköta ekonomin, när de ställer barn på landsbygden mot barn i staden, tar bort stora delar av musikskolan, minskar på elevhälsan och stänger matsalar för äldre? Finns det andra sätt att spara pengar, som inte gör lika ont?

I sitt kampanjmaterial skriver majoriteten att det är 78 barn som berörs om skolorna läggs ned, enligt alternativ A.

Hur tänker de då? Tror de att landsbygdsbarnen plötsligt går upp i rök? Om 78 barn flyttas till andra skolor, påverkas då inte barnen i de nya klasserna, när det blir fler barn som behöver utrymme i klassrummen, fler barn för lärarna att hjälpa, fler barn i omklädningsrummen och på idrottslektionerna, fler barn i matkön, fler barn på skolgården? Dessutom i redan dålig arbetsmiljö på Astrid Lindgrens skola.

I alternativ B, det som handlar om att bevara ytterskolorna, har majoriteten lagt in ett villkor: Om detta alternativ vinner ska motsvarande besparing göras inom andra delar av Barn- och utbildningsnämndens ansvarsområde.

Därmed har man byggt in en ytterst olycklig konflikt:

Barnantalet i förskolegrupperna är redan högt.

Grundskolan ligger redan avsevärt lägre i kostnader än andra kommuner.

Gymnasiet behöver kunna erbjuda eleverna ett antal program, med lärare som undervisar, och snittkostnaden beräknas per elev. År med stora elevkullar minskar snittkostnaden, år med lägre elevantal blir snittkostnaden högre.

Men om vi lägger ned hela program måste vi betala till andra kommuner, för att våra elever ska kunna genomföra sina gymnasiestudier där istället. Ett av skälen till att bygga om och anpassa lokalerna i Vimmerby gymnasium till moderna undervisningsmetoder var just för att kostnaderna till andra kommuner var så höga.

Det finns alltså inte stora möjligheter att spara inom skola och förskola. Bortsett från ledningsorganisationen, vill säga.

I Vimmerby har vi fler mellanchefer än i Hultsfred. Många i verksamheten uttrycker att de upplever en oroande distans till ledningen, på grund av alla mellanled. Det är ytterst oklart vad de nyinrättade intendenttjänsterna ska innehålla. Varför inte lära av Hultsfred?

Flera pedagoger med erfarenhet från båda kommunerna beskriver att det i Hultsfred råder en helt annan närhet till cheferna, med kortare beslutsvägar och större tillfredsställelse med arbetsvillkoren. Med nöjdare pedagoger blir det sannolikt även bättre för eleverna.

Majoritetens villkor att besparingar ska genomföras i Barn- och ungdomsförvaltningen måste kunna ändras. Det har hänt mer än en gång att fullmäktige under löpande verksamhetsår har beslutat om omföringar i budgeten mellan nämnder.

För det finns pengar att hämta på andra håll i kommunen. Vi kristdemokrater har i vårt budgetalternativ visat hur man exempelvis kan spara en miljon kronor på den politiska organisationen, bland annat genom att minska arvodet för kommunstyrelsens ordförande några procent, halvera det andra kommunalrådsarvodet och anpassa övriga presidiearvoderingar.

Vi har också visat hur man kan minska omsorgsbehovet hos äldre och funktionshindrade genom att förbättra rehabiliteringen. På så sätt har Västervik och Kalmar minskat kostnaderna med flera miljoner. Det borde vi kunna göra i Vimmerby också. Det blir en vinst för alla parter.

Min slutsats är alltså: Rösta B i folkomröstningen.

Gudrun Brunegård
Kristdemokraterna