AL, där lärarna ser en eventuell barack på skolgården som ett framsteg eftersom man åtminstone får lite mer golvyta. Men var ska barnen leka?

Samtidigt finns det fina skolgårdar, fina skollokaler och skolmiljöer där både barn och lärare trivs, på landsbygden. Där asylsökande barn med stor sannolikhet skulle tas emot med öppna armar och ses som räddare av både elever och föräldrar. Där även "infödda" svenska elever som vill kunde få en nystart, bli sedda och få lugn och ro på lektioner samt lekutrymme på raster.

Bara tanken på att i det ansträngda läge som stadsskolorna är spara in tolv lärartjänster, alltså S och M:s sparförslag om byskolorna räddas, är horribel - ett hot som är ogenomförbart och dessutom troligtvis sparar flera miljoner mer än vad skolnedläggningar gör.

Ingen vet hur mycket mer eftersom majoriteten fortfarande inte lyckats visa några hållbara siffror för sin tilltänkta "besparing" på skolnedläggningar.

Att någon ens föreslår att ta bort tolv lärartjänster är ett tecken på cynism i synen på barn, unga, gamla och kommunens drift. Med tanke på det stora antal kreativa men realistiska sparförslag som strömmat in från alla håll det senaste året är det anmärkningsvärt att de som verkligen ska kunna något, politikerna i S och M, endast kan föreslå att spara på det som allvarligast drabbar kärnverksamheten - lärartjänster. Dags att kräva mera ansvar, mod och fantasi av våra ledare.

Tack och lov stundar folkomröstning. Till er som tror att politikerna inte bryr sig om resultatet säger jag bara:

Varför skulle de i så fall skjuta på valet i nästan ett halvår, lägga månader på att formulera sämsta möjliga alternativ B, lägga valet på sportlovet, vägra göra konsekvensanalyser, och vägra räkna ut den verkliga besparingen i alternativ A?

Klart som sjutton att de bryr sig om hur det går i folkomröstningen. Ut och rösta, allihop.

Rebecka Fredriksson