Debatt: Nationellt centrum för vård i livets slutskede

När en person närmar sig livets slut är det viktigt att vård och omsorg präglas av professionellt kunnande om de kroppsliga behoven kombinerat med lyhördhet för både andliga och själsliga behov. Människan består ju av ande, själ och kropp, där själsliga och andliga behov ofta tar sig rent fysiska uttryck.
Tanken på döendet skapar ångest hos många. Man är rädd för att det ska göra ont, men man kan också känna djup sorg över att behöva lämna livet, när så mycket är ogjort. Sådant man sett fram emot, som man aldrig ska få uppleva. Att inte kunna vara med vid barnets bröllop. Att inte hinna hålla det väntade barnbarnet i sin famn.
Än värre kan ångesten över olösta konflikter vara. Ouppklarade svek, förödmjukelser som man inte rett ut, både sådana man själv begått och det man utsatts för. Ska man lämna jordelivet utan att ha fått chansen ställa det man kan tillrätta? Kanske man, när det som återstår av livet hastigt blir allt kortare och perspektivet därmed förändras, inser att man vill ändra i sitt testamente.
För att inte tala om de existentiella frågorna. Vad är livet? Vad väntar efter döden? Har katoliken fått bekänna sina synder och fått höra prästen uttala förlåtelsen? Kan muslimen känna sig trygg i att de ritualer som religionen föreskriver utförs?
Personen som närmar sig livets slutskede såväl som de anhöriga behöver känna sig trygga i att det finns tillgång till lämplig smärtlindring. Ur ett sjukvårdsperspektiv är det närmast självklart att så också sker. Men ibland behöver man pröva sig fram för att hitta rätt preparat. Det är inte alltid den patientansvarige doktorns kompetens räcker. Ibland krävs specialkunskaper.

När det gäller sjukvårdens beredskap att hantera de icke-kroppsliga behoven kan det vara än svårare. I vårt svenska, sekulariserade samhälle glömmer vi lätt bort att religionen är oerhört viktig för människor från de flesta andra delar av världen. Det handlar inte om religiös påverkan, utan respekt för den döendes andliga och själsliga behov. Ja, även för den som inte varit religiös tidigare kommer ofta de existentiella frågorna upp till ytan och behöver bearbetas när döden närmar sig.
Därför är det viktigt att det i den vård och omsorg som ges finns både kunskap och lyhördhet för de själsliga och existentiella behoven. Patientens oro kanske beror på att man vill reda ut sitt liv och förbereda sig för döden, men kan ibland tolkas som uttryck för allmän oro eller smärta. Om man då ger ångestlindrande läkemedel, utan vidare efterforskningar, så finns risken att patienten drogas ned och därmed berövas möjligheten att reda ut sitt liv innan det är för sent.
Det finns behov av att utveckla kunskapen inom den palliativa vården, det vill säga vården i livets slutskede, för att förbättra vård och omsorg i hela Sverige. Därför vore det på sin plats med ett nationellt centrum för palliativ medicin, där kunskap samlas, metoder utvecklas och sprids, både nationellt och internationellt, och där man också forskar vidare inom området.

I vårt län finns en organisation för palliativ vård, som inbegriper hela länet. Det finns behov av att utveckla och bygga ut den palliativa vården i länet, men det finns redan idag en mycket god stomme, med Länssjukhuset i Kalmar som bas.
Som landstingsråd för Kristdemokraterna i Landstinget i Kalmar Län finns en rad skäl till att ta initiativ i utvecklingsarbetet runt palliativ vård. För mig vore det naturligt att det, utöver de nationella centra som finns för anhörigfrågor och demensvård, också inrättas ett nationellt centrum för palliativ medicin. Med tanke på det jag redovisat ovan vore det mycket lämpligt att detta nationella centrum för palliativ medicin får sitt säte i Kalmar. Jag lovar att använda mina kontakter med regeringen och socialdepartement för att vi under nästa mandatperiod ska lyfta fram den palliativa vården.

Gudrun Brunegård
Landstingsråd
Kristdemokraterna