Vid dryga 50-årsåldern levde han ensam samt en kortare tid som särbo. Han hade ända sedan ungdomen idrottat mycket och tyckte om att vistas i skog och mark. Vi fyra systrar som bor i olika delar av landet, sa jämt att han kommer alltid att vara pigg och bli gammal.

Han tyckte även om att laga mat och baka, ryckte in om barn eller barnbarn behövde hjälp och fixade själv sin 70-årsdag för oss. Efter att aktivt ha stöttat en idrottsförening med ungdomsarbete började han att peppa äldre att komma ut och då med stavgång någon gång i veckan.

Mellan 74-75 årsåldern började vi systrar att märka en förändring hos honom, vilket skulle visa sig vara början till demens. Plötsligt kom han inte ut bland folk längre, hans grannar i huset arbetade om dagarna och hade sitt om kvällarna.

Mathållningen kunde han inte sköta bra längre. I flera olika omgångar hamnade han på sjukhus och levde upp varje gång han fick träffa folk samt äta ordentligt.

Så fort det bara gick så skickades han hem igen och något boende var det ju inte tal om enligt kommunen.

Att få hem matlådor för en till två veckor i taget tyckte han ju var skojigt och bra, men snart var det både si och så med uppvärmningen av dessa och han hade ingen att prata med.

När han blivit 78 år fixades det akut ett boende långt ute i glesbygden, där han idrottat mycket. Han var jättenöjd, men hade hunnit att bli tunn och liten som en fågelunge. Det ramlades mycket men boendet hade en sköterska och nu fick han genast bra hjälp direkt.

Efter diverse förkylningar fick han efter 3 månader på sitt boende lunginflammation och eftersom han inte återhämtat sin nedsatthet ännu blev det vatten i lungsäcken och sedan avled han.

Är det så det är tänkt att det skall bli med de äldres indragna boenden, matsalar och aktiviteter i Vimmerby kommun?

Dorothee Andersson, Tunabo