En gång i tiden fanns många kalkbrott i Sverige, och flera cementfabriker. I bland annat Lomma, Skövde och i Stora Vika utanför Nynäshamn tillverkades det cement.

Nu finns två fabriker. En jättestor i Slite på Gotland och en mindre i Skövde. Båda fabrikerna ägs av det tyska Heidelberg Cement, världens fjärde största cementtillverkare. Över 50 000 anställda jobbar i företaget, och de finns på över 3 000 platser i världen i 50 olika länder, enligt företagets hemsida, där det också talas mycket om hållbarhetsåtaganden, grön elektricitet och låga utsläpp. Bolagets aktie är noterad på Frankfurtbörsen.

Men Cementa har fått sin ansökan om miljötillstånd för verksamheten i Slite avvisad, på grund av att miljökonsekvensbeskrivningen inte är tillräcklig. Det handlar om grundvattnet på Gotland. Sedan i somras har cementtillgången i Sverige därför varit hotad från sista oktober i år, och regeringen har fått sträcka sig långt utöver de gängse ramarna för att hitta lösningar.

För att få svar på hur det blev så här sårbart får vi gå långt tillbaka i tiden, förklarar Malin Dahlström, doktor i ekonomisk historia och verksam vid universitet i Stockholm och Göteborg.

– Det är en lång process, säger hon och berättar att det som var början till dagens Cementa var ett bolag som bildades i Skåne i början av 1900-talet, och som också var föregångaren till byggföretaget Skanska.

Monopolisering på 70-talet

Därefter köptes olika bolag upp, Cementa växte och cementindustrin koncentrerades i Sverige. Slitefabriken startades efter första världskriget och kom också att ingå i det företag som nu är Cementa.

– Industrin monopoliserades på 1970-talet. Då var det en nedgång i efterfrågan på cement, det var oljekris och byggstopp.

Bara två cementföretag fanns kvar då på 70-talet, Cementa och Gullhögen i Skövde. Gullhögen ägdes av Industrivärden, som ville sälja bolaget. Staten hade också ägarintressen i Gullhögen, både direkt och indirekt, berättar Dahlström.

– Industriministern Rune Johansson (S) var då orolig för att någon utländsk intressent skulle köpa Gullhögen. Han var med och diskuterade, och kanske var det också han som föreslog att Cementa skulle köpa Gullhögen, spekulerar hon.

Ett riksdagsbeslut från 1974 avgjorde affären. Cementa tog över Gullhögen och Euroc bildades som moderbolag, och vips fanns bara ett enda företag kvar. Men vid den tiden fanns flera fabriker i koncernen, förklarar hon. Heidelberg Cement köpte Cementa 1999.

Staten var angelägen om att det skulle finnas cement att få i Sverige. Fram till 1991 fanns enligt Dahlström viss statlig kontroll över både cementpriser och tillgång. Men då lämnade staten över frågan till marknaden.

Fram till nu, vill säga. Nu ropar marknaden på staten.

Sedan Cementa fick nobben av Mark- och miljööverdomstolen den 6 juli i år, eftersom bolagets ansökan enligt domstolen var så bristfällig att den inte ens kunde prövas, har det rått febril aktivitet på närings- och miljödepartementen. Orsaken är enligt regeringen de stora konsekvenser som en cementbrist skulle innebära för Sverige.

Sågades av Lagrådet

Ett lagförslag har snabbt tagits fram som ger regeringen möjlighet att tillåta kalkstensbrytning enligt det gamla tillståndet en tid till. Trots att lagförslaget sågats av tunga remissinstanser, däribland Lagrådet som anser att det strider mot grundlagen, så har en enig riksdag sagt ja. Miljöorganisationer har dock deklarerat att de är beredda att agera och överklaga ett förlängt tillstånd enligt den nya lagen.

Man kan fråga sig om ingen har sett hoten mot cementförsörjningen tidigare? Jodå, förklarar Jan-Olof Olsson, handläggare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

– Vi har sett ganska länge hur kalkbrott och fabriker minskar, och att det skulle kunna vara ett bekymmer ur försörjningssynpunkt, säger han.

I något fall har myndigheten pekat på risken i sin risk- och försörjningsbedömning som myndigheten sammanställer, men egentligen har inte just MSB något mandat att lägga sig i frågan, säger han.

– Vi har uppdrag för krisberedskap, men inte för försörjningsberedskap.

Cement och andra varor är marknadens sak, och om brister riskerar att hota olika sektorer så är det myndigheterna inom respektive område som är ansvariga, enligt Jan-Olof Olsson.

– Förr i tiden hade vi fabriker här, som Volvo som byggde bilar. Nu är det mer verkstäder som plockar ihop delar från olika håll. Då är det svårt att veta hur det ser ut i leveranskedjorna.

Man förlitar sig på den fria marknaden och den globala handeln, och hittills har det tjänat oss väl, konstaterar han.

Brist på varor

Pandemin har samtidigt blottat när det kan bli problematiskt. I början av pandemin ströps handeln med viktiga varor för vården, och nu råder brist på många andra varor. Sårbarheten har blivit synlig. För många viktiga varor behövs fler producenter ur försörjningssynpunkt, säger Jan-Olof Olsson.

– Att det kan bli problem med en enda fabrik är inte konstigt. Så kan det bli även då en fabrik brinner ned.

Frågan är om det finns fler "Cementarisker" i vårt samhälle.

– Ja, operationshandskar till exempel, och it-komponenter. LCD-skärmar och hårddiskar är det också få fabriker som tillverkar. Även baskemikalier för vattenrening och grön omställning.

Han berättar att MSB har fått i uppdrag att sätta i gång andra myndigheter att inventera eventuella bristsituationer inom sina egna områden.

– Vi tycker att krisberedskapen är för låg, säger Jan-Olof Olsson.