Löneökningar i linje med fackens krav skulle knappast skapa en pris- och lönespiral enligt Susanne Spector, chef för makroekonomisk analys på storbanken Nordea och specialist på arbetsmarknaden.

Historiskt har det oftast varit tvärtom, enligt Spector. Det är inflationen som först drar iväg uppåt, sedan följer lönerna efter.

– Den typen av renodlade pris- och lönespiraler som det ofta varnas för är väldigt ovanliga. Och det är svårt att argumentera för att det skulle vara inflationsdrivande om löntagarna skulle få något mer i kompensation än vad som ligger i korten nu, säger hon.

4 procent "fullt rimligt"

Hon tror att avtalsrörelsen ger ettåriga löneavtal på 3,5 procent, vilket med löneglidning borde bli nominella löneökningar på 4 procent, klart högre än tidigare lönerörelser.

– Det är fullt rimligt. Det tror jag inte är inflationsdrivande, säger hon.

Om Riksbankens inflationsprognos för i år skulle råka stämma skulle detta nominella lönelyft dra ned sänkningen av reallönerna till kanske 5 procent 2023.

Reallönesänkningarna – i december på över 9 procent – har nu pågått sedan oktober 2021. Summerar man nedgångarna hittills har tio års reallöneökningar ätits upp på grund av att inflationen stiger mer än lönerna. För att hitta något som liknar detta dråpslag mot hushållens köpkraft måste man tillbaka till krisåren i början av 1990-talet.

Går inte att kompensera

Men det går inte att kompensera löntagarna för hela smällen, enligt en i princip enhällig ekonomkår. Frågan är bara var gränsen går för när löneökningarna blir inflationsdrivande.

– Om du försöker jaga den där inflationen, och tror att du kan få tillbaka den förlorade reallönen ganska snabbt, då skapas en pris- och lönespiral, säger professor Magnus Henrekson, forskare på Institutet för näringslivsforskning (IFN).

Han pekar på perioden 1975–1994 som skräckexemplet. Då ökade reallönerna ingenting, trots "enorma löneökningar".

– Lönerna fördubblades flera gånger om, men man fick inget för det, säger han.

Som jämförelse lyfter han fram perioden 1995–2020, då inflationen var betydligt lägre och lönebildningen stabil, vilket drog upp reallönerna med över 50 procent.

Måste acceptera smällen

Det är i och för sig inte lönerna – utan pandeminedstängningar, brist på varor, störda leveranskedjor, handelskonflikter, krig, sanktioner och energikris – som har satt i gång den våg av prishöjningar som slagit in i svensk ekonomi, enligt Petter Hällberg, makroekonom på Medlingsinstitutet.

Men han delar Henreksons oro när det gäller pris- och lönespiralen. Alldeles för stora löneökningar skulle snabbt kunna förvärra inflationsproblemet, varnar han.

Idealet är enligt Hällberg att lönerna förankras i produktiviteten och inflationsmålet i stället för den senaste tidens kraftiga prishöjningar.

– Ju högre värde vi skapar per timme desto mer kan vi få i lönepåslag. Då har vi en samhällsekonomiskt god lönebildning, säger han.

Henreksons slutsats är att löntagarna nu måste acceptera smällen. Att ta tillbaka reallönefallet är ett långsiktigt projekt, som kan ta tio till 15 år, tror han.

Han ser ett nominellt lönelyft på cirka 3 procent i år som ett rimligt första steg. Sedan får man hoppas att det blir enklare framöver, om Riksbanken lyckats trycka ned inflationen.

– Det är ingen idé att sätta i gång någon kompensationskarusell. Då kommer alla förlora, säger han.

"Trams och nonsens"

Från fackligt håll vänder man sig – inte oväntat – helt emot bilden av att deras lönehöjningskrav på 4,4 procent skulle vara inflationsdrivande.

– Det är trams. Det är rent nonsens. De pengarna finns i dag, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson.

Han pekar på att prishöjningar görs i alla branscher – även den personalintensiva tjänstesektorn och i branscher som inte har haft så stora kostnadsökningar – och att inflationen i Sverige just nu är den högsta i Europa.

– Livsmedelspriserna har ju gått upp mer här än i något annat nordiskt land. Priserna skenar utan anledning. Så nog finns det bärkraft, säger han.

Han lyfter även fram att svenska företagsvinster och utdelningar äter upp en allt större andel av företagens förädlingsvärde – medan lönekostnadens andel blir allt mindre.