Han har specialiserat sin forskning vid Institutet för näringslivsforskning på ojämlikheter i samhället och har undersökt hur inkomster, kapital och andra tillgångar fördelas i befolkningen och hur det påverkar.

– På vissa sätt har klyftorna ökat. Men sedan 2015 har inte inkomstfördelningen i befolkningen ändrats, och inte heller sedan 2007 har det hänt särskilt mycket. Men det är olika parallella processer, säger Daniel Waldenström.

Visst finns det skillnader mellan dem i toppen och dem i botten, men vi ska komma ihåg att Sverige i jämförelse med andra länder är ett mycket jämlikt land när det gäller inkomsterna, konstaterar han.

– Sverige tillhör den handfull länder i världen med jämnast inkomstfördelning.

Ett sätt att visa på skillnader och ojämlikheter är att beräkna den så kallade Ginikoefficienten. Om den är noll har alla exakt lika mycket, om den är 1 så har en person precis allt. Sveriges mått visar på att vi ligger bland de allra mest jämlika av de rika länderna.

Fastighetsskatten

Åsa Hansson, skatteekonom och forskare vid nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet, tycker dock att man kan säga att utanförskapet har växt och skillnaden mellan de som ägt tillgångar och de som inte gjort det har ökat.

– Det beror till stor del på att räntorna har varit extremt låga. Det har gjort att fastighetspriserna har stigit. Även aktiekurserna har stigit. Avkastningen på att äga tillgångar har ökat, och det beror i stor utsträckning på den låga räntan, säger hon.

Hon ser också att skattesystemet är skevt på sina håll, som fastighetsbeskattningen. Fastighetsavgiften som infördes 2008 med ett tak innebär att de med dyra, stora hus i attraktiva områden betalar mindre i skatt som andel av husets värde än som den som bor i ett billigare hus på landsbygden.

– Det strider mot de principer om rättvisa som vi tycker att ett skattesystem ska följa, det vill säga att man inte ska betala mer i skatt som låginkomsttagare än som höginkomsttagare, säger hon.

Daniel Waldenström håller med, ägande har lönat sig och det har gjort att de som ägt tillgångar har blivit rikare. Men han ser också en annan klyfta som han tycker är betydligt värre.

– Långtidsarbetslösheten är extra farlig, med invandrare som hamnar i utanförskap. Det är den viktigaste klyftan. Det är ironiskt när man säger att ekonomin går som tåget och att arbetslösheten är låg.

Åsa Hansson håller med. Klyftan mellan dem som har jobb och dem som inte har är mer bekymmersam än andra skillnader, tycker hon.

Klyftorna i botten

– Långtidsarbetslöshet sprider sig. Den innebär också att barnen senare i livet riskerar att inte komma in på arbetsmarknaden. Klyftor i botten av fördelningen är mer bekymmersamma än dem i toppen. Därför är det viktigare med åtgärder som minskar utanförskapet men även åtgärder som sätts in tidigt i livet, som att satsa på förskolor och utbildning.

Hon pekar också på konsekvenserna av pandemin. De som är svagast på arbetsmarknaden drabbades hårdast både av pandemin och ekonomiskt då de förlorade jobben först. De flesta väletablerade påverkades inte i samma utsträckning.

Fast det är svårt att göra jämförelser av klyftor bakåt i tiden, förklarar Daniel Waldenström. Kruxet är att statistiken är för dålig, regelsystem och mått ändras, och olika typer av inkomster stör jämförelserna. Genom att exempelvis räkna in sådant som reavinster från fastigheter och värdepapper blir underlaget skevt, liksom att olika bidrag och transfereringar inte tas med, berättar han. För att få en riktig bild behövs bättre statistikunderlag, enligt Waldenström.

Går inte att jämföra med utopi

Han tycker också att den jämförelse många gör med 80-talet, som någon slags gyllene jämlikhetsutgångspunkt, blir fel.

– Man ska vara medveten om att ekonomin då var djupt dysfunktionell. Det var krisår, med djupa kriser inom exempelvis varvsindustrin, tekoindustrin och bilindustrin. Vi hade ingen tillväxt och stagflation. Då var man tvungen att göra något för att få fart på ekonomin, och avreglerade flera marknader.

Åsa Hansson är inne på samma resonemang. Hon förklarar att om det inte vidtagits åtgärder då i samband med krisen så hade vi varit mycket fattigare nu. De förhållanden som rådde på 80-talet kan inte appliceras på nutiden, och därför är det inte någon bra idé att blicka bakåt och tänka att allt blir bättre om vi bara gjorde som då. Verkligheten ändras, och det som fungerade då fungerar inte nu, konstaterar hon.

– Man kan inte jämföra med en utopi som referensram. Man kan till exempel tycka att det vore önskvärt om vi hade olika skatter som tagits bort, som förmögenhetsskatt. Men i den nutida ekonomin så får det för stora negativa konsekvenser.

– Det är viktigt med reformer som gör ekonomin välfungerande och att vi är konkurrenskraftiga, säger Åsa Hansson.