Den är svart, djup och fuktig. Jorden i Ukraina sägs vara något alldeles särskilt, och det är inte för inte som Ukraina är världens största producent av solrosolja, och också exporterar väldigt mycket spannmål.

– Jorden i Ukraina bildades då inlandsisen drog sig tillbaka, berättar Håkan Wallander, professor i markbiologi och miljövetenskap vid Lunds universitet.

Isen drog med sig en massa sten, jord och sand. Här, hos oss, bildades mest moränjord som består av stenar, grus och sand, berättar han. Stenig och rätt hård.

Annat blev det i Ukraina. Fet mylla, som består av små, små partiklar. Den är mjuk och lättarbetad.

– Det är ett finare jordmaterial som blåste runt då isen försvann. Det kallas för mollisol.

Jorden landade i ett bälte över USA, Ryssland, Ukraina och Mongoliet.

Prärie och stäpp

I USA kallas områdena där den här jorden finns för prärie, och i Ryssland och i Mongoliet för stäpp. Det är platta gräsbevuxna områden, som nästan helt saknar träd och buskar. I stället finns gräs, med rötter som går långt ned i jorden.

Under årtusendena har växter och gräs med djupa rötter vuxit i jorden, och när de dött har de bildat mull, berättar han. Mullen har gjort den ukrainska jorden mycket lucker och fuktighetsbevarande, och dessutom näringsrik.

– Det är djupa lager av det här materialet, som är väldigt lätt. Lössjord, kallas den.

Det handlar om meterdjupa lager av finfin matjord. Den är mörk, fuktig och full av näring. Helt annorlunda än våra jordar som bara har ett tunt skal av matjord, kanske ett par decimeter. I Ukraina handlar det om meter, kanske till och med flera meter.

Över 70 procent av Ukrainas yta är jordbruksmark.

– En stor del av den är täckt av lössjord.

Binder koldioxid

Lössjordarna är dock känsliga för erodering, berättar han. Då åkrarna plöjs och jorden torkar så blåser den helt enkelt bort.

– Det bildas jordstormar. Här har vi det sällan, men det förekommer i Ukraina, USA och Mongoliet.

Förutom att odlingsytan förstörs så frisläpps också mycket koldioxid då mullen bryts ned. Håkan Wallander berättar om sin forskning på grödor som kan odlas utan att man behöver plöja lössjordar. Han undersöker ett slags perent vete som kallas Kernza, och som kommer tillbaka år från år, och som kan lämpa sig för lössjordar.

– Man vinner mycket på att slippa plöja. Då binds koldioxiden i marken, säger Håkan Wallander.

Men det är inte bara den ukrainska svarta jorden som gör Ukraina så framgångsrikt som jordbruksland. Brian Kuns, forskare i landsbygdsutveckling vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, berättar att Ukraina har fler konkurrensfördelar. Jättestora jordbruksbolag brukar marken, som oftast är arrenderad. Fälten är gigantiska, vetet växer så långt ögat når.

– Både jorden och arbetskraften är billig. Det gör att spannmålen blir billig, säger Brian Kuns.

De jättelika fälten är ett arv från Sovjettiden, då jordbruk bedrevs storskaligt vid så kallade kolchoser, kollektivjordbruk, berättar han.

Brian Kuns konstaterar att den hårdföra Sovjetregimen var en förutsättning för att kunna anlägga jättefälten.

– Vi ska komma ihåg att Sovjetunionen med våld tvingade folk att ansluta sig till kolchoserna vilket resulterade i den stora svälten i Ukraina, Holodomor, på 30-talet.

Landsbygden inrättades helt efter det som ansågs effektivast, och befolkningen hade inget att säga till om. Ändå var inte storjordbruket särskilt lyckat på Sovjettiden.

– Kolchoserna var inte effektiva. Men allt var inte bara dåligt, det fanns kunskap där också, säger Brian Kuns.

När Sovjet klappade ihop på 90-talet ville Ukraina fjärma sig från det storskaliga, och lantarbetarna skulle få bruka sin egen jord.

Jordreform

Marken delades ut till kolchosarbetarna, berättar han. 6,9 miljoner människor fick en liten plätt var i början av 2000-talet, kanske mellan fyra och fem hektar per person.

– Det blev en del problem. Marken låg ofta långt bort, och gamla människor blev överrepresenterade som markägare.

Jordreformen var inte populär, berättar han. Särskilt inte på landsbygden. Men en hel del människor med särskilda kunskaper om jordbruk och företagande kunde bli väldigt rika.

Det var dock inte tillåtet att sälja marken man fått. Frågan om försäljning av åkerlapparna diskuterades under lång tid i parlamentet, under stora bråk.

– Det enda folk kunde göra var att arrendera ut den.

En enda stor åker kunde ha upp mot tio, tolv olika arrendekontrakt, berättar han.

– Det gynnade stora företag som arrendatorer, med många jurister, säger han och berättar att det största företaget brukar hela 600 000 hektar åker.

Det blev dock rätt rörigt med alla små åkerandelar och kontrakt berättar han. Först 2020 sedan blev försäljningar tillåtna, sedan den nuvarande presidenten Volodymyr Zelenskyj drivit igenom en sådan reform. De första försäljningarna genomfördes 2021, under pandemin. Men hur det blir nu framöver vet ingen, konstaterar Brian Kuns.

Rättad: I en tidigare version av artikeln förekom ett felaktigt namn på Sveriges lantbruksuniversitet.