Lars Jonung, professor emeritus i nationalekonomi vid Lunds universitet, var sakkunnig i den statliga Prisregleringskommittén som utredde prisregleringar mellan 1977 och 1981. Han ger verkligen inte mycket för pristak på mat för att bekämpa inflationen.

– På 1970-talet hade vi massor med prisregleringar i hela västvärlden. Det medförde stora negativa effekter och skapade massor av problem – utan att inflationstakten dämpades, berättar han.

Framför allt handlar det om att producenterna inte vill producera varor i tillräcklig mängd då priset är reglerat. De får helt enkelt inte nog betalt, och därför producerar de mindre varor. Då uppstår en bristsituation och köer. Och inflationen blir ännu högre genom minskat utbud, förklarar Lars Jonung.

– Vi har haft pristak på spik på 1950-talet. Då blev det spikbrist. Vi har pristak på blöjor, då uppstod blöjbrist.

Potatis var också prisreglerad, berättar han, men då försökte folk kringgå detta.

– Folk åkte ut till landet och köpte av bönderna direkt.

Oljekrisen på 70-talet

Det rådde också prisreglering på bensin under 1970-talets oljekris då oljepriserna rusade uppåt, men då ville inte oljeproducenterna sälja till oss. Prisregleringen fungerade helt enkelt inte, förklarar han, eftersom de bekämpar symptomen på inflationen. De bekämpar inte drivkrafterna bakom inflationen, det vill säga inflationens orsaker.

– Låt mig använda mig av en grov jämförelse. Det är som att försöka sänka temperaturen hos den febersjuke genom att lägga termometern i kylskåpet. Temperaturen i termometern sjunker. Men patienten blir inte botad av ett sådant knep.

På samma sätt fungerar enkelt sammanfattat prisregleringar, konstaterar han. Inflationsfebern maskeras men den finns där som en underliggande kraft, och förr eller senare kommer den fram.

Lars Jonung berättar att reglerade priser har varit ett mycket påtagligt inslag i svensk ekonomi tidigare.

Det fanns till och med ett statligt ämbetsverk, Pris- och kartellnämnden, som skötte prisregleringarna. Gunnar Sträng, som var finansminister i 21 år ända fram till 1976, trodde på prisregleringar som en slags ideologi. Detta var ett skäl till att Sverige behöll prisregleringar långt efter andra världskrigets slut.

Tidigare finansministern Kjell Olof Feldt avgick 1990 på grund av att han inte fick igenom ett förslag på pris- och lönetak, berättar han.

Politiker har också varit ganska eftergivna när det gäller folkliga krav på prisregleringar, berättar han.

– Skärholmsfruarna var en grupp hemmafruar som 1972 protesterade mot höga matpriser och krävde politiskt ingripande. Då blev det prisstopp på mejeriprodukter som mjölk och ost under några år.

Sovjetiska köer

Lars Jonung pekar på den mest extrema formen av prisregleringar som förekom i det forna Sovjetväldet. Resultatet blev ett kösamhälle för vanliga människor.

– Titta på Sovjet och forna Östtyskland. Där fick man vänta i 15 år på att få köpa en Trabant, som var dåtidens bil som producerades i öst. Köerna försvann när Östtyskland förenades med Västtyskland.

Smörberg i EU

Prisregleringar orsakar oftast brister, men det kan också bli det motsatta, förklarar Lars Jonung. Då får de fixerade priserna producenterna att tillverka alldeles för mycket av varan.

– Vi minns smörberget i EU. Det är jordbrukspolitikens förbannelse med spikade jordbrukspriser. Smörberget dumpades i u-länderna, och deras eget jordbruk slogs ut.

Han kan inte peka ut något exempel på att prisregleringar har lyckats, någonsin.

– Nej. Prisregleringar är dokumenterade under 4 000 år. Men det finns inte någonstans där det inte har lett till brist eller överskott. Låt oss inte pröva denna väg igen, säger Lars Jonung.

Robert Bergqvist, seniorekonom på SEB, konstaterar också att pristak och regleringar är verktyg som tillhör historien.

– Det bästa är om utbud och efterfrågan sätts av jämvikt, säger han.

Men inflationsläget är mycket allvarligt, tycker Robert Bergqvist. Hushåll drabbas mycket hårt, och det är många som har det svårt nu.

Det har kommit förslag på att slopa matmomsen. Men det tror Robert Bergqvist är ett alldeles för trubbigt instrument som sveper över alla, oavsett om de behöver stöd eller inte.

– Det ska vara spetsiga åtgärder, som riktas till dem som har det sämst, och tidsbegränsade åtgärder, säger Robert Bergqvist.