Nu ramlar börsbolagens årsredovisningar in. Då blir direktörernas löner och bonusar offentliga, och det är inte "kattskit", som LO:s avtalssekreterare uttrycker det.
För hygienjätten Essitys vd Magnus Groth dubblades lönen, inklusive bonus, förra året till totalt 31 miljoner kronor.
Den fasta lönen höjdes med 4,8 procent eller 750 000 kronor till 16,5 miljoner kronor. Bonusen, den rörliga ersättningen, steg från drygt en miljon kronor 2021 till 14,7 miljoner kronor i fjol.
Inflation bingo för bonus
Bonusen i Magnus Groths fall baseras bland annat på organisk försäljningstillväxt och lönsamhet. Det mesta av intäktstillväxten består dock av kraftiga prisökningar i inflationens spår. Volymtillväxten var blygsamma 1,7 procent. Lönsamheten föll markant och aktien har gått halvknackigt under en rad år.
För hela Essitys ledningsgarnityr på tolv direktörer steg löner och bonusar från 74,5 miljoner 2021, exklusive pensionsavsättningar, till 140 miljoner kronor i fjol.
– Toppdirektörerna tjänar 69 industriarbetares årslöner varje år (enligt en LO-studie). Det innebär att industriarbetare som jobbat i 45 år måste jobba 20 år till – och några år till – för att komma upp till vad de tjänar på ett år. Det är helt bortom vett och sans. Så duktig är ingen, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson.
"Kriga mer"
Häromdagen släppte AB Volvo sin årsredovisning som visade att vd Martin Lundstedt lyfte sin årslön till 58 miljoner kronor, rejält påhejad av olika bonusprogram som närmast slog i taket. SKF-chefen Rickard Gustafson fick sammanlagt 31 miljoner kronor inklusive två olika bonusprogram och pension, varav den fasta lönen låg på 14,6 miljoner, som bolaget kostnadsfört för 2022.
Inför avtalsrörelsen har LO ställt krav på att även näringslivstopparna ska hålla igen för att löntagarna inte ska kräva full lönekompensation för den höga inflationen, och därmed kanske driva på inflationen ytterligare.
Frågan är vad LO ska göra, mer än att prata och hota?
– En variant är att facken ska börja kriga mer. Men det är väldigt destruktivt för samhället att de arbetande massorna ska behöva jävlas för att få en större andel av pengen. Det kostar ju rätt mycket för samhället, med produktionsbortfall och harmonin i samhället. Det blir rätt stökigt. Det är en rätt tråkig väg att gå, säger Torbjörn Johansson.
– Men någonstans måste man sätta ned foten och säga att nu är det nog, lägger han till.