I Ă„r blir det cirka fem procent minus i lönekuvertet, i genomsnitt. SĂ„ mycket har inte reallönerna fallit sedan Ă„tminstone 1960. Det Ă€r sĂ„ lĂ„ngt som Medlingsinstitutets statistik strĂ€cker sig. Ăven nĂ€sta Ă„r bedöms det bli minus omkring 2,3 procent nĂ€r inflationen tagit sitt frĂ„n det nominella lönepĂ„slaget, enligt prognosmakarnas bedömningar utifrĂ„n hur höga inflationen och lönepĂ„slagen spĂ„s bli.
ââMot slutet av 2023 börjar det bli plus igen, sĂ€ger Susanne Spector.
Mitt i allt detta ska fack och arbetsgivare förhandla fram löner för över tvÄ miljoner löntagare. Christer Thörnqvist, docent i arbetsvetenskap och lite av konfliktforskare, har aldrig tidigare sett en, Ätminstone pÄ förhand, potentiellt bökig lönerörelse framför sig.
FörvÄnande lÄgt
Om LO:s lönekrav pÄ 4,4 procent, nÀr inflationen ligger över elva procent i dagslÀget, sÀger han:
ââJag Ă€r förvĂ„nad över att de lagt sig sĂ„ lĂ„gt.
Thörnqvist konstaterar ocksÄ att inflationen stigit ytterligare sedan kraven lades fast för en dryg mÄnad sedan.
De fackliga kraven brukar, nĂ€r förhandlingsröken lagt sig, historiskt hamna kring 75â80 procent av det ursprungliga budet, alltsĂ„ runt 3,5 procent. Det Ă€r förhĂ„llandevis mĂ„ttfullt och hotar inte att leda till en löne- och prisspiral, enligt Susanne Spector och flera av hennes ekonomkollegor. Just det skulle ytterligare kunna tala för att mĂ„nga löntagare tycker att facktopparna dĂ€rmed varit för flata i sina krav.
Samtidigt visar statistik att Àgarnas vinstandel, i relation till löntagarna, i företagen Àr pÄ historiskt höga nivÄer, alltsÄ att mer av överskottet frÄn verksamheten gÄr till kapitalÀgarna i förhÄllande till lönerna, enligt Konjunkturinstitutets statistik.
SpÀnningar i egna led
I de fackliga leden knorras det ordentligt. Transportfacket tycker kravet Àr för lÄgt, vissa avdelningar inom gruvfacket likasÄ, och flera andra LO-förbund tvekade in i det sista innan de skrev pÄ LO-samordningen. Det finns spÀnningar och sannolikheten för en svekdebatt i de fackliga leden Àr uppenbar.
ââDet Ă€r mĂ„nga som tyckt att att man lagt sig för lĂ„gt. De svĂ„raste spĂ€nningarna Ă€r nog i de egna leden, sĂ€ger Susanne Spector.
Christer Thörnqvist hÄller med och ser risker med vilda, av fackledningarna osanktionerade, strejker som en eventuell konsekvens, förutom att det kan bli en hel del vanliga konflikter innan facken och arbetsgivarorganisationerna ska bli fÀrdiga med de nya löneavtalen sista mars 2023.
Risken med att facken skulle krĂ€va för hög lönekompensation nĂ€r inflationen skenar Ă€r att inflationen biter sig fast. Riksbanken tvingas dĂ„ höja rĂ€ntan Ă€n mer, nĂ„got löntagarna vill ha ytterligare kompensation för. Sedan Ă€r spiralen igĂ„ng, likt utvecklingen pĂ„ 1970-1980-talet â nĂ„got alla förstĂ„sigpĂ„are nu varnar för.
Inte de som driver
Men den historiska parallellen köper inte Christer Thörnqvist. Det Àr en dÄlig jÀmförelse, anser han. DÄ hade Sverige fast vÀxelkurs, och regeringarna plockade fram devalveringsvapnet (skrev ner vÀrdet pÄ kronan) sÄ fort löner och inflation drog ivÀg för mycket.
ââDet var politikerna som dĂ„ drev pĂ„ inflationen. Att i dag dra paralleller till den tiden Ă€r historielöst, sĂ€ger han och dĂ€mpar dĂ€rmed faran med att facken skulle stĂ€lla för höga krav.
Högre löner för de lÄgavlönade Àr dessutom inte sÀrskilt prisdrivande, enligt honom.
ââDet Ă€r inte de som driver pĂ„ inflationen.
à andra sidan, den svenska modellen med centrala löneförhandlingar har sedan det sÄ kallade Industriavtalet kom pÄ plats 1997 gett en av vÀstvÀrldens bÀsta reallöneutveckling, enligt Susanne Spector. Den vill facktopparna inte Àventyra.
ââFacken ser ett gemensamt vĂ€rde av detta, sĂ€ger hon.