– Det är extremt stora mängder vi pratar om. Vi måste börja nu, säger Daniel Gustafsson, avdelningschef på Svenska kraftnät, om all ny kraftproduktion som behövs.
I runda slängar räknar han med att produktionen måste öka med motsvarande en ny stor kärnkraftsreaktor per år.
20 miljarder per år
Det behövs för att täcka den beräknade förbrukningsökningen – från dagens cirka 150 terawattimmar till omkring 235 terawattimmar 2035. Till saken hör att ungefär hälften av dagens produktionsanläggningar – det vill säga 75 terawattimmar – kommer att behöva ersättas då de fasas ut under perioden.
Ovanpå storsatsningen på ny kraftproduktion ser Svenska kraftnät ett behov av 150 mil nya kraftledningar och ett 30-tal nya kraftstationer, vilket ska byggas samtidigt som 250 mil ledningar och ett 100-tal stationer "förnyas" i det befintliga systemet.
För att klara detta måste nätinvesteringarna lyfta från dagens cirka 5 miljarder kronor per år till kanske 20 miljarder per år fram emot 2030, enligt tioårsplanen.
– Det är en väldigt stor ökning, säger Gustafsson.
Gustafsson tror inte att vanliga elkunder kommer att märka av den kraftiga ökningen av investeringar i stamnätet. Finansieringen sker via nätavgifter på elräkningen, men till stor del också med de så kallade flaskhalsavgifterna – det vill säga de pengar Svenska kraftnät drar in när de lägger beslag på prisskillnaden som beror på flaskhalsar när det överförs el mellan olika elområden.
Underskott ger dyrare elpris
Men om inte kraftproduktionen byggs ut enligt planen kan det bli betydligt värre effekter, varnar han.
– Om vi går in i en situation med underskott blir det dyrare elpriser, säger han.
Skräckscenariot är att hela Sverige blir ett område med underskott på el, vilket enligt Gustafsson kan skapa en industriell kris i norra Sverige.
– Då kommer inte bara hushållen få betala. Lönsamheten i den gröna omställningen kommer att bli ifrågasatt. Om elen blir för dyr kommer inte industrierna göra det här av god vilja. De behöver ha lönsamhet för att göra de här investeringarna, säger han.
Vätgasproduktion och en ny infrastruktur för att få ut vätgasen till industrisatsningar i norr – som redan planerar för detta – lyfts fram som avgörande pusselbitar för att planen ska gå ihop.
– Vätgas är en mycket effektivare energibärare än el. Man kan frakta mycket energi från en plats till en annan med ett relativt litet intrång på miljön. En ganska liten pipeline ersätter väldigt många och stora kraftledningar, säger Gustafsson.
Behöver vara på plats 2030
Produktionen av vätgas kan ske vid befintliga eller nya kraftverk och sedan fraktas i till stora delar nedgrävda gasledningar. Vilket kraftslag som driver produktionen spelar egentligen ingen roll.
– Tekniken är på plats, men behöver utvecklas. Utmaningarna är att få det lönsamt, att man inte tappar för mycket när man omvandlar el till vätgas, säger Gustafsson.
Säkerhetsfrågor, finansiering och ansvar för planeringen av vätgasprojekten är än så länge olösta frågor. Och även när det gäller vätgasen tickar klockan, enligt Gustafsson:
– Fram emot 2030 tror jag vi kommer att behöva ha den här produktionen på plats. Sedan kanske det riktigt stora behovet av vätgasproduktion ligger någonstans kring 2035.