Kriget i Ukraina har riktat strålkastaren mot betydelsen av artilleri i en krigssituation. Varje månad avfyrar de ukrainska pjäserna omkring en kvarts miljon granater mot de ryska ställningarna, enligt amerikanska bedömningar.
– För 18 månader sedan var en stor beställning på artilleriammunition 10 000 granater. I dag har vi förfrågningar på betydligt större volymer, säger Björn Andersson vid Nammo, som ägs av norska staten och finländska halvstatliga Patria, och som tillverkar granater i bland annat Karlskoga.
I mars lovade EU att skicka en miljon 155-millimetersgranater till Ukraina inom ett år. Förutom att ta från egna lagren skulle de upphandlas, och mer långsiktigt sätta fart på den inhemska produktionen, som i de flesta fall varit anpassad för fredstid.
– Det vet alla som är inne i branschen att det kommer man inte komma i närheten av. Om det är naivitet eller politiska utspel kan jag inte svara på, säger Björn Andersson.
Lång leveranstid
Samtidigt har länderna själva i och med kriget förstått behovet av att ha de egna lagren välfyllda. De fyra stora tillverkarna i Europa – tyska Rheinmetall, brittiska BAE Systems (där Bofors ingår), franska Nexter och nordiska Nammo – gör enligt Andersson totalt omkring 400 000 granater om året, där behovet är 2 miljoner.
Lägger ett land en beställning på 155-millimetersgranater levereras de någon gång framåt 2028–2029.
Han säger att Nammo investerar mer än hela vinsten på 750 miljoner norska kronor i år och förra året för att öka produktionen, men att det trots det bara är "skrap på ytan".
– I Europa skulle ammunitionsindustrin behöva sjudubblas på artillerigranater för att både försörja Ukraina och kunna ha en styrketillväxt. Det är liksom inte 10–30 procent som ska öka, det är 700 procent.
Problemen med att öka produktionen är flera. Det råder brist på råvaror som krut och sprängämnen, det behövs köpas nya maskiner som byggs efter beställning. Och man behöver anställa.
– Det saknas explosivämneskompetens, i synnerhet inom vissa områden. Det är inte lätt att snabbt få in personal i den här produktionen. Det är ett hantverk som kräver tid och speciell kunskap, säger Robert Limmergård, generalsekreterare för branschorganisationen Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF).
Nya fabriker
För att fylla behoven skulle helt nya fabriker behöva byggas. Då rör det sig om mångmiljardbelopp och tillståndsprocesser som kan ta flera år.
– I grunden är i stora bristen pengar. Och även om man får pengar så tar det flera år att bygga upp kapaciteten, säger Björn Andersson.
Lösningen han ser är att fler länder, likt Finland och USA, äger egna produktionsanläggningar.
– Den enda chansen att få ordning på detta är att länder måste vänja sig vid tanken på att äga ammunitionsfabriker. Det finns inga företag som har det kapitalet för att investera på att få upp produktionen, säger han.
