Vinterns stora avtalsrörelse går in i ett avgörande skede. Sista mars löper många av löneavtalen på svensk arbetsmarknad ut.

Som vanligt de senaste 25 åren blir industrins löneförhandlingar avgörande. Fack och arbetsgivare i industrinäringarna sätter det så kallade märket för hur stora löneökningarna blir och som övriga branscher sedan brukat rätta sig efter.

Industrifacken och dess arbetsgivarmotparter har nu fått ett första bud från de så kallade Opartiska ordföranden (Opo), medlarna. I eftermiddag är det tänkt att de ska svara. Men det är knappast sannolikt att båda sidor tackar ja i dag.

4,4 eller 3,3

Erfarenhetsmässigt utifrån de 25 åren av avtalsrörelser sedan Industriavtalet kom till stånd 1997 med alla dess procedurer, är att arbetsgivarna med tvekan säger ja till det första budet, men att facken säger nej. Sen har medlarna en vecka på sig att lägga fram ett nytt sockrat bud för att förmå facken att skriva på.

Facken har krävt 4,4 procent i lönepåslag i ett ettårigt avtal, med en låglöneprofil, högre procentuella påslag till dem som tjänar under 27 000 kronor i månaden, plus extra höjningar av minimilönerna. Arbetsgivarna har erbjudit 2,0 procent plus en engångssumma på 3 000 kronor.

Historiskt har den slutliga överenskommelsen landat runt tre fjärdedelar av fackens utgångskrav, vilket skulle ge omkring 3,3 procent.

LO ska godkänna

Men med den höga inflationen i bakgrunden är det många LO-fack som ställt sig tvekande, men ändå ställt sig bakom LO:s gemensamma krav, med undantag för Transport som vill ha mer. Därför lär fackens prutmån vara mindre än vanligt. Annars kan det bli svårt att få med alla LO-facken på tåget för att därmed industrins löneavtal ska bli ett märke.

I förra veckan fick parterna i industrin svara på en första skiss från medlarna, men som då bara handlade om avtalets längd. Facken var mycket tveksamma till ett längre avtal än ett år, medan arbetsgivarsidan var splittrade. Medlarna föreslog ett treårigt avtal.