Den 13 juni är årsdagen för när Telia börsnoterades och den svenska staten sålde ut 20 procent av innehavet i telekombolaget. Den som då betalade 85 kronor per aktie kan nu titta på kontot och se att värdet i nuläget är omkring 30 kronor.

Även om aktien fallit 60 procent har dock aktieägare i alla fall fått en liten avkastning tack vare frikostiga utdelningar.

– Det gör att du får en total avkastning på ungefär 8,5 procent enligt Bloombergs beräkningar, säger SEB:s aktiestrateg Esbjörn Lundevall.

Som jämförelse kan nämnas att OMXS-index under samma period lyft med 73 procent och någon som köpte en Volvoaktie i juni 2000 har genom återinvesteringar och utdelningar sett värdet stiga med nästan 700 procent enligt bolagets hemsida.

– Många som ägt Teliaaktien sedan noteringen, "har lagt den i byrålådan" och försökt glömma bort för att det varit så bedrövlig kursutveckling. Problemet är att många varit enbenta och bara ägt Telia vilket man fått lida för, säger Johanna Kull, sparekonom på Avanza.

– Politiker är som folk är mest. Optimistiska ibland, naiva ibland. Då var man väldigt naiv. Telekomindustrin hade haft ett fantastiskt 90-tal men politiker förstod inte att det här var i sista minuten och att gå ut i en förtäckt folkbildning – det är att lura folk, säger Claes Hemberg om noteringen.

Stor möjlighet

För våren 2000 talades inte om att luras, snarare en strålande investeringsmöjlighet.

I städer sattes affischer upp med människor som ringde i mobiltelefoner och ropade "Nu" till en fiktiv bankrådgivare. Totalt satsade staten 30 miljoner kronor i annonskostnader, alla hushåll fick ett prospekt i brevlådan medan tidningarna fylldes av spekulationsartiklar om hur mycket småsparare skulle tjäna på att köpa och sälja omedelbart. Tipset, 4 000 kronor på 200 aktier.

– Tack och lov får banker och bolag inte använda sig av den typen av marknadsföring i dag. Det är helt uppenbart att människor inte var medvetna vad man tecknade. Staten gjorde en bättre exit än ett riskkapitalbolag och det är privatspararna som fått betala för det, säger Johanna Kull.

I huvudrollerna fanns Björn Rosengren, dåvarande näringsminister och Jan-Åke Kark, koncernchef. Den förstnämnde förekom gärna i debatten och uttalade sig om att han såg "det som positivt om aktien stiger 10 till 15 procent efter noteringen". Den sistnämnde axlade rollen som säljgeneral och besökte investerare för att övertyga dem.

Den 22 maj höll Rosengren och Kark pressträff där datum för börsnotering meddelades samtidigt som Stockholmsbörsen föll med 3,8 procent. Det kan ses som ett tecken i tiden som dock många då valde att inte se.

Aktiemarknaden var nämligen i gungning, tidigare på våren hade näthandelsföretaget Boo.com gått i konkurs i en spektakulär krasch och det som historiskt fick namnet IT-bubblan var nu på väg att spricka. Stockholmsbörsen skulle det visa sig nådde sin absoluta topp i mars, samtidigt som dåvarande statsministern Göran Persson i en intervju i Dagens industri gav rådet: "Köp mer aktier" och "börsen är aldrig övervärderad".

Sjönk kraftigt

Introduktionspriset kom till slut att hamna på 85 kronor och totalt 1,1 miljoner svenskar ägde nu aktier i Telia, för mer än hälften var det första gången man var aktieägare. Inledningsvis steg aktien något, som mest till 94 kronor men sedan kom fallet. På två år sjönk kursen hela 75 procent.

Med utdelningar och det faktum att ingen kunde teckna sig för mer än 200 aktier innebär att det ekonomiska bortfallet för enskilda småsparare inte speciellt högt. De långtgående konsekvenserna märks dock på ett annat sätt, påpekar Claes Hemberg:

– Det kom att påverka många människors syn på börsen och aktier. Än i dag är det många som tycker att det är farligt och fungerar dåligt bara för att man har Telia-aktier som man är missnöjd med.

I nuläget är det enligt Johanna Kull cirka en halv miljon småsparare som har aktien i sin portfölj. Och inför 20-årsjubileumet är nu frågan, den som varit med under hela ökenvandringen, ska man behålla eller sälja?

– Det beror helt på hur den övriga aktieportföljen ser ut men är det den enda aktien man äger – vilket det är för många – då tycker jag det är bättre att sälja och köpa fonder, alternativt investmentbolag för att få bättre spridning, säger Johanna Kull och fortsätter:

– Är man inte väldigt aktieintresserad ska man inte äga bolaget bara för att politikerna försökte få det till en folkaktie för 20 år sedan.