Svår fråga, säger Frédéric Cho, Kinaexpert och vice ordförande i Sweden-China Trade Council.

– Sanktioner är ju en markering och det har ju lett till att man på den kinesiska sidan uppfattar det som att västvärlden generellt har gaddat ihop sig mot Kina. Och det leder till hetsigare tonfall. Det är alltid viktigt med en dialog, det går inte att nog understryka, säger Cho och frågar sig hur relationerna mellan Kina och omvärlden hade sett ut i dag utan pingpongdiplomatin på 1970-talet.

– Man kan inte bara införa sanktioner, man måste ha en morot också. Inte bara piska. Var kan man hitta områden där man kan komma överens?

"Räv och rackarspel"

Han utesluter inte att Kina ändrar sig i frågan om behandlingen av uigurer och andra mestadels muslimska folkgrupper Xinjiang-provinsen. Han tror att president Xi Jinping och Kinas övriga ledning kontinuerligt registrerar vad omvärlden tycker och vrider och vänder på olika alternativ.

– Man kanske har ett slutmål om att man ska ändra saker och ting, men man kan inte göra det i en handvändning för det skulle uppfattas som att man tillmötesgår utlandets krav för lätt. Det ska se ut som att man gör det på ett sätt som är naturligt, säger Frédéric Cho och fortsätter:

– Men det är väl som alltid i den här typen av räv- och rackarspel en fråga om vad man får tillbaka.

Peter Wallensteen, seniorprofessor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, säger att sanktionerna mot Kina är en tydlig markering och att den är viktig i sig.

– Men om det också innebär att regeringen ändrar sin policy på något vis återstår verkligen att se. Dilemmat med sanktioner är att de kan hålla på hur länge som helst. USA:s sanktioner mot Kuba har pågått sedan 1959. Sanktioner är väldigt svåra att avveckla utan påtagliga förändringar i regimen eller en tydlig policyförändring.