2018 skedde det så äntligen: Riksbankens ekonomipris tilldelades en nationalekonom som ägnat sitt yrkesliv åt miljöfrågan och klimatförändringarna. Men knappt hade Yaleprofessorn William Nordhaus lagt på luren med Kungliga Vetenskapsakademien förrän kritiken började hagla.
Stick i stäv med Parisavtalets mål – att hålla uppvärmningen under 2 grader jämfört med förindustriell nivå – förespråkade Nordhaus en global uppvärmning på 3,5 grader fram till år 2100.
– Han fick pris för en genialisk modell som vi, och många andra, använder i vårt arbete. Det var framför allt slutsatserna kring den optimala uppvärmningen som en del givetvis studsade på, säger Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet.
Få kandidater
Sannolikheten för att en miljöekonom tilldelas årets pris på måndagen är "mycket liten", enligt Sterner. Trots frågans enorma konsekvensvidd är fältet fortfarande relativt begränsat.
– Det finns några, men inte så hemskt många kandidater på självklar Nobelnivå inom fältet miljö och klimat. Marty Weitzman var en, men han dog. Personligen tycker jag att det är ett av de viktigaste områden vi har, säger han.
Nordhaus tes utgick från att ett 3,5 grader varmare jordklot skulle vara det mest "lönsamma" i längden. Och i den formuleringen ryms kanske svaret på varför klimatfrågan tycks omöjlig att lösa: den till synes oförenliga skiljelinjen mellan en hållbar klimatpolitik och den rådande globala definitionen av lönsamhet, tillväxt och ekonomisk utveckling.
Omvärdera utveckling
TT: Är de flesta nationalekonomer alltför styrda av hur världsekonomin är organiserad och hur vi ser på tillväxt?
– Nja. När vi säger ekonomisk utveckling menar vi att världen ska få det bättre, och vem är emot det? De senaste hundra åren har vi eldat mer olja och kol, ätit mer kött, rest mer och köpt mer leksaker i plast – men grejen är att tillväxt och ekonomisk utveckling inte behöver se ut just så.
De senaste åren har en rad ekonomer och professorer börjat förespråka en alternativ verklighet – en där vi slutar att eftersträva ständig tillväxt och överger synen på bruttonationalprodukten som ett mått för välfärd.
Måste mätas
Thomas Sterner tycker att anti-tillväxtfalangen förenklar frågan. Han jämför tillväxt med en bil – vill man komma till ett hållbart samhälle är det viktiga inte att man kör fort, utan åt rätt håll.
– Jag tycker att det är fel frågeställning huruvida man är för eller emot tillväxt. Det är viktigare att styra tillväxten i rätt riktning. Jag skulle gärna se bättre sjukvård, bättre flyktingmottagning, basbehov av mat och bostad till alla i fattiga länder, ett reparerat ozonlager och stoppad avskogning – allt det är också tillväxt. Men det måste erkännas som tillväxt och det måste mätas. Och det är svårt.
TT: Är det görbart?
– Ja, på ett ungefär. Det går inte att göra exakt, som med dagens produktionsmått, men det går absolut att göra framsteg åt det hållet.
Nettomått i stället för BNP
Det som ekonomipristagaren Nordhaus kritiserades för – fokuset på lönsamhet i sin klimatmodell – hänger ihop med ytterligare en faktor, säger Sterner. Och det är en faktor som hittills visat sig svår att sidsteppa.
– Vi behöver styra om tillväxten och för att göra det behöver vi förstå hur styrningen kan göras politiskt acceptabel. Det finns miljöministrar som i dag är före detta ministrar just för att de på fel sätt försökt införa saker som till exempel bensinskatt.
Men vissa saker går åt rätt håll. De flesta "vettiga ekonomer" har i dag erkänt att BNP inte är ett mått på lycka och välfärd, säger Sterner.
– Ska man ha ett mått på inkomst och närma sig hur bra det går så behövs ett nettomått där även förslitningen dragits bort. Hur mycket sämre mår Amazonas i dag än tidigare? I dag vet vi helt enkelt inte hur mycket naturen slits ner.