Tittar man på snitträntorna som tolv olika aktörer tar ut av sina kunder i juli ser man att mindre banker erbjuder en betydligt lägre ränta.

Dyrast på listan är Nordea, med en snittränta på 1,8 procent. Stabelo, en betydligt mindre aktör, är lägst på 1,3 procent. Även Landshypotek, Hypoteket och ICA Banken ligger relativt lågt: mellan 1,32 och 1,44 procent.

– Det är rätt stor skillnad. Har man ingen koll på en banks snittränta är det lätt att bli bortfintad när man pratar med banken, säger Frida Bratt, sparekonom på Nordnet.

Telefonsamtal kan räcka

En högre ränta än snittet betyder nödvändigtvis inte att man borde byta bank, enligt Bratt. Det kan vara så att din nuvarande bank är villig att ge dig bättre villkor för att få dig att stanna som kund.

– Bara genom att visa att man gjort lite researcharbete blir förhandlingsläget bättre. Vill inte banken förhandla kan det vara läge att byta.

För ett bolån på 4 miljoner kronor innebär skillnaden mellan den högsta och lägsta snitträntan, alltså 0,5 procentenheter, en kostnad på 20 000 kronor om året.

Tummar på marginalerna

Att det skiljer sig så mycket beror på uppstickarnas strategi att plocka marknadsandelar.

– De har inte samma krav på lönsamhet. Man tummar på marginalerna för att få fler kunder.

De nya aktörerna är digitaliserade, de saknar stora fysiska kontor och kan hålla nere kostnaderna.

– Man ser tydligt att det är storbankerna som har högst snittränta. De har en relation till sina kunder. Många tycker att det är skönt att ligga kvar med allt på samma bank.

Men det finns också fällor att se upp för. Som krav på att flytta pensionen, tilläggstjänster eller höga kortavgifter.

– Det är inte värt att flytta sin pension till sämre villkor. Man måste göra sin hemläxa och kolla helheten.