Mitt emot ett samiskt slöjdföretag som vaktas av en snövit hund avrundar Jokkmokks pensionärsförening veckans lunchträff. På menyn: bruna bönor med fläsk, semla till kaffet – och heta diskussioner över borden.
Kriget i Ukraina var ett givet ämne men även en konflikt av mer lokal natur avhandlades.
– Självklart ska vi ha en gruva, säger 77-årige Lennart Larsson.
– Absolut. Det handlar om Jokkmokks överlevnad, fyller Annika Granström, 72, i.
– Affär efter affär stänger eftersom så många unga flyttar. Det finns inga jobb. Det är tråkigt att så snart det ges möjlighet att satsa och driva något så ska det stoppas.
Lång konflikt
Regeringen har lovat ett beslut om Sveriges mest omstridda gruvprojekt under mars. Det brittiska prospekteringsbolaget Beowulf Mining vill bryta järnmalm några mil utanför Jokkmokk, i Kallak eller Gállok som området heter på samiska – men planerna har stött på tufft motstånd från bland annat samer, miljörörelsen och Svenska kyrkan.
Ett dagbrott skulle skära av betesmarker och vandringsleder för renar och konflikten riktar ljuset mot urfolket samers rätt till sin traditionella mark. I den andra vågskålen finns hopp om tillväxt, skatteintäkter och glesbygdsjobb i ett samhälle som sakta men säkert avfolkas och får en allt mer åldrande befolkning.
Dagbrottet skulle dela Jåhkågasska samebys område i två och skära av renleder. Samebyn skulle behöva lägga om renskötseln, enligt ordförande Jan Erik Länta.
– Det skulle förändra hur vi använder markerna och hur vi flyttar våra renar. Det blir en försämring och det är inte det sätt vi vill bedriva vår renskötsel på, säger han.
– I värsta fall leder det till att folk slutar. Med ett sådant intrång blir det inte lätt att få kommande generationer att fortsätta eller börja med renskötsel.
Regeringen dröjer
FN-organet Unesco har uttryckt farhågor om att världsarvet Laponia, 3,5 mil från den planerade gruvan, skulle påverkas negativt. Beowulf Mining har dock understrukit att dagbrottet inte skulle ligga direkt i Laponia och att man är mån om att kunna samexistera med den samiska rennäringen.
Eftersom länsstyrelsen i Norrbotten sagt nej och Bergsstaten ja har frågan landat hos regeringen – som dröjt över fyra år med beslutet om huruvida Beowulf ska beviljas bearbetningskoncession. Men att näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S) säger sig "älska gruvor" får ja-sidan att vädra morgonluft.
En ivrig förespråkare är kommunstyrelsens ordförande Robert Bernhardsson (S) som hoppas på över 500 lokala jobb. Men han vill inte intervjuas.
– Jag vill inte bidra till polariseringen, säger han till TT från kontoret i kommunhuset.
"Tråkigt tonläge"
I stället rycker vice ordförande, Viktor Segerström, in. Han är gruppledare för V i Jokkmokk och står mittemellan gruvförespråkarna och gruvmotståndarna.
– Det har blivit ett tråkigt tonläge. Meningarna kring vad som är en positiv utveckling går starkt isär.
Segerström beskriver hur statliga bolag tjänar stort på Jokkmokks skogar och vattenkraft utan att kommunen får särskilt mycket tillbaka. Han tycker att staten bör ta större ansvar för att hjälpa Jokkmokk – där pengarna inte räcker för att laga trasiga vägar och gamla avloppsrör eller till mjölk i skolan. Då skulle gruvan kanske inte behövas, menar Segerström.
– Det är tråkigt att invånarna i Jokkmokk ska behöva bli ovänner om en ny gruva när vi hade klarat oss utmärkt om vi hade fått behålla lite mer av vinsterna från våra exploaterade skogar och älvar, säger han.
– Gruvan skulle nog ge viss positiv effekt med arbetstillfällen och lite skatteintäkter, men vi vet inte hur stor och om den uppväger tråkiga miljökonsekvenser.
Utanför kommunhuset har Henrik Blind parkerat sin Tesla. Han är renägare, medlem i en sameby och gruppledare för MP i Jokkmokk – som kämpat mot gruvan i elva år.
– Vi står upp för de långsiktiga lokala arbetstillfällen som står på spel. Renskötseln är en stor näring här, men det handlar inte bara om människors inkomst utan det är ju också en del i ett levande kulturlandskap, säger Blind.
– Sedan är det miljökonsekvenserna. En gruva förstör landskapet för evigt.
Många pendlar
Rickard Eriksson, 37, är en av många Jokkmokksbor som pendlar till gruvjobb i närliggande kommuner. I framtiden hoppas han slippa lämna fru och barn i veckorna och i stället jobba på hemmaplan.
– Blir det ingen gruva är det bara för Jokkmokk att dra ner rullgardinen. Då finns ingenting kvar, säger han.
– Jag vet många som väntar på beslutet. Blir det nej tar de sina familjer och flyttar härifrån.
