"När jag var barn var det en veterinär som jobbade i Vimmerby och han skulle kunna allt från myggor till elefanter. På dagen skötes jordbrukens djur och på kvällen var det tid för smådjur".
Regnet trummar lätt mot rutorna. Ljuset som letar sig in blandas med det från lysrören i taket. Då och då hörs Peder Johanssons stämma, som lågt tilltalar Malva som stilla sitter och blickar mot hörnet där hennes matte befinner sig. Peder har ett stetoskop hängandes om halsen, ett par svarta glasögon och en mun vars hörn med lätthet färdas uppåt. Han undersöker ögon, öron, leder och hjärta. Precis som tusentals gånger tidigare. Veterinär har han varit i 46 år och trots att pensionsåldern kommit och gått finns det inga tankar på att sluta.
– Jag inser att jag jobbat varit länge men nästan ett halvt sekel? Det känns inte rimligt. Men jag fortsätter för att jag fortfarande tycker att jobbet är så himla kul. Dels är det kontakten med djuren som jag tycker är så givande och dels är det en fantastisk känsla att kunna bota ett djur.
Resan till ett liv i djurens tjänst började redan i barndomshemmet i Björkhult norr om Gullringen.
– Jag kommer från flera generationer av bönder och var själv bondpojk. Jag hade hela tiden klart för mig vad jag ville bli. Sedan jag var så här stor.
Peder håller ut armen i höfthöjd och fortsätter berätta:
– Vi hade ett 10-tal kor, några grisar och får så någon gång ibland blev det veterinärbesök. Det var en stor händelse. Innan skulle det tvättas, städas, tas fram ett emaljerat fat och linnehanddukar. Veterinären hade en sådan auktoritet, det var nästan så att farsgubben stod i givakt vid ladugårdsdörren. Besöket varade ofta inte länge utan det kom en gubbe inspringande som gjorde saker på några minuter. Det var veterinärväsendet på den tiden och jag tyckte att det var oerhört häftigt.
"När jag skulle börja studera till veterinär hade jag hade en gammal folkvagn som jag åkte ner till Berlin i. På det tyska färjeläget söktes bilen igenom av k-pistbeväpnade vakter, det kändes nästan som att det fortfarande var krig. Sedan var Berlin på den tiden en 2-3 miljonersstad så det var en ganska stor omställning att komma från Vimmerby. Jag hade dessutom varken bostad eller någon kontakt på plats." Peder Johansson.
Därför var det självklart vad Peder skulle studera efter gymnasiet. Han packade sin folkvagn och satte kursen mot dåvarande Västberlin, utan att ha vare sig bostad eller kontakter i miljonstaden. Två år senare kom han tillbaka och fortsatte sina studier i Stockholm. Sedan kastade han sig huvudstupa in i arbetslivet. Först som distriktsveterinär och sedan som specialist på smådjur. 1983 öppnade han sitt första djursjukhus i Östersund.
– Jag såg att det fanns ett behov och valde att satsa. Jag började med en liten anläggning men det blev en sådan efterfrågan att jag fick bygga om tre gånger under åren jag var där. Till slut var den ganska stor. Som mest var det omkring 15 anställda. Det var en rolig men utmanande tid.
Några år senare var nästa djursjukhus var under uppbyggnad. Denna gång i Örnsköldsvik. För att spara tid bestämmer sig Peder för att ta flygcertifikat.
– Hade jag inte blivit veterinär så hade jag velat bli pilot, säger han och skattar.
– Jag hade till och med en egen flygmaskin som jag pendlade med där ett tag. Men i längden var det inte ekonomiskt och orken tog slut.
"Min målsättning var att vara en ”riktigt” veterinär som åkte ut till bönderna och det började jag också med. Men om ett djur var allvarligt sjukt var det slakt som gällde, man gjorde inget som var lite mer komplicerat. Därför gick jag över till smådjur" Peder Johansson.
Över fyra decennier har nu gått sedan början på karriären. Peders hårstrån har hunnit vitna och skrattrynkorna djupnat. Han äger nu en avstyckad gård i närheten av barndomshemmet och jobbar några dagar i veckan på Bondebygatan. Inombords har erfarenheterna lagt sig på lager. Men det är inte bara Peder som tiden har förändrat.
– Djursjukvården då var inte som den är idag. Nu är det som ett vanligt sjukhus, jag skulle inte vara rädd för att lägga upp mig själv på ett operationsbord på djursjukhus. Det är för det mesta väldigt hög klass. Även synen på husdjur har förändrats. Folk bryr sig väldigt mycket, vilket är bra, men ibland kan det gå för långt. För att behandla ett djur tycker jag att man ska veta att den kan bli nära återställd och ha ett värdigt liv efteråt. De blir som vi gamla så att linka på med lite smärtstillande är okej men att till exempel utföra större operationer på hundar över 13 år tycker inte jag att man ska göra.
"Prisbilden har exploderat. En operation som att ta bort en inflammerad livmoder kostade hos mig i Östersund 2005 mellan 6 000-7 000 kronor. Idag kostar samma sak 25 000 -30 000 kronor. Det är 16 år sedan så det är klart att det måste öka, men så mycket har priserna i resten av samhället inte gått upp. De flesta djurägare försöker att hosta upp pengarna eftersom de bryr sig så mycket om sina djur." Peder Johansson
Även om kvalitén på djursjukvården ökat menar Peder att det är en sak som måste förändras för djurens bästa.
– Jag tycker att det ska vara lagstiftning på att verksamheter över en viss storlek ska att ha öppet efter kontorstid. Många djursjukhus har nu stängt sena kvällar och helger. Om du bor i Vimmerby och har ett sjukt husdjur efter klockan 22 kan det närmaste djursjukhus som har öppet vara Helsingborg nedåt och Stockholm uppåt. Vad gör du då om du har en valpande tik som får en valp i felläge? Eller om en hund som blivit biten ordentligt? Eller fått en magomvridning? Det är inget djurskydd i det. Det tycker jag att Jordbruksverket måste ta tag i.
Peder Johansson bor nu både i Stockholm och Björkhult.Jobbar gör han på Bondebygatan i Vimmerby.