Nu, när nästa stora byggprojekt på 34:an har kommit igång, vaknar Sven-Erik Svenssons minnen från vägbygget. Och han berättar gärna...
– Jag hade precis gått ut realskolan 1960 och började som "pinnpojk" vid vägbygget, säger han. Det betyder att jag hjälpte till att sätta upp pinnar och staka ut vägen. På den tiden använde vi måttband när vi mätte. Vi stakade ut både vägsträckning och väghöjd, rakt igenom skogen.
I dag är det gps och laser som gäller.
Den här nya vägen blev ett stort steg framåt, jämfört med gamla vägen mellan Målilla och Hultsfred. Än i dag kan man följa stora delar av den som slingar fram och tillbaka över den "nya". Men trots det blev det 12 kilometer ny väg.
– Vägbygget började vid gamla Essomacken här i Emmenäs, berättar Sven-Erik Svensson, sedan gick det genom Målilla, upp mot Dalsbacken där den svängde av och gick genom skogen ut till den nuvarande sträckningen. Sedan byggdes en helt ny sträckning ända fram till slakteriet i Hultsfred.
På den här tiden gick vägen igenom samhällena. Förbifarter var ett okänt begrepp, när huvuddelen av trafiken utgjordes av Volvo PV en och annan Ford, en räcka folkvagnar och några puttrande Saabar. Och de kom inte tätare än att trafiken kunde gå rakt igenom tätorterna.
– Totalt var bygget 12 kilometer långt, berättar Sven-Erik Svensson, och man fick spränga sig fram genom berget nästan hela vägen. Jag minns hur vi fick åka till upplaget vid Lilla Råsa och hämta dynamit. Vi lastade in 500 kilo i kofferten på en Volvo Duett. Och så tog vi några tändsatser i samma lass.
– I dag skulle arbetsmiljöverkets inspektörer fara i taket, om någon försökte...
Det blev också mycket borrande för sprängningarna. Med vanliga tryckluftsdrivna handborrar jobbade man sig ner i berget, 80 centimeter i taget.
– De djupaste borrhållen var 13 meter, säger Sven-Erik Svensson. Gubbarna stod där i rök och damm, och hade varken andningsskydd eller hörselskydd på sig.
Men det var andra tider då. Något som blir väldigt tydligt, när Sven-Erik visar en gammal film som togs av filmaren Gusten Broms i Målilla. Han följde vägbygget med sin kamera, allt från de första avverkningarna fram till att trafiken släpptes på. Det ser lite bakvänt ut, men som tur var körde alla på vänster sida.
– Skogsavverkningen för den nya vägen började hösten 1959, berättar Sven-Erik Svensson. På den tiden fanns det inga skogsmaskiner utan det var motorsåg som gällde. Jag tror till och med att timret kördes ut med häst. Eller om de hade någon traktor.... Riset bar man ihop i stora högar som sedan eldades upp.
Filmen visar också vilken skillnad det är i maskinparken, om de två små dumprarna som användes. Jämfört med dagens är de närmast att betrakta som motoriserade skottkärror.
– Det fanns bara lingrävare vid den här tiden, berättar Sven-Erik Svensson, så det blev mycket handskottande också för att få rent på berget inför sprängningen. Det fanns heller inga hjullastare, det man hade var vanliga traktorer med skopa. Det gick ju det med, även om det tog tid.
Men färdigt blev det. Och 1961 blev etappen Emmenäs - Ödhult invigd och sommaren 1962 blev den andra delen klar. Fram till slakteriet i Hultsfred.
– Då hade vägbygget kostat 5,3 miljoner kronor totalt, berättar Sven-Erik Svensson som har läst på en del. Fortsättningen från Hultsfred till Storebro blev klar 1966 och kostade drygt nio miljoner.