Så länge det är roligt fortsätter han att jobba och när det blir tråkigt går han hem för gott.
Det är ju i och för sig inte så långt. Bara metalltrappan upp till gårdsplanen där han bott sedan han föddes.
I 67 år har han jobbat här. Ett helt liv med sten.
– Jag gillar sten, säger han om sitt levebröd.
Han har klingsågat, blästrat, slipat och levererat.
Gården är fylld av stenblock, i stora stycken och som förarbetade skivor. Mest bearbetas olika typer av granit, en del marmor av olika sorter.
– Kolmårdsmarmorn var grön. Det gick att såga i den med bågfil, berättar han.
Gravstenarna står uppradade utanför en av portarna i väntan på att bli graverade. Antingen ska något namn läggas till eller så ska de göras från början. Calle är en av två på firman som jobbar med att få fram bokstäverna ur stenblocken.
Tidigare dominerade gravstenarna helt och stod för runt 90 procent av tillverkningen. På senare tid har andra produkter kommit från Sjöviksgatan i Västervik. Bänkskivor, golvplattor, byggmaterial och annat, i takt med att jordsättningarna blir färre och det efterfrågas färre gravstenar.
– Förr skulle det tävlas om att ha större gravsten än grannen, speciellt bland bönderna. De sa: "Lite större ska vi nog ha", berättar han med ett skratt.
Pappa Sture startade företaget 1933. Han blev också Calles läromästare, en stenhård sådan.
– Det tackar jag honom för i år. Det skulle vara ordentligt. Passade det inte var det bara att göra om. Han var hård.
Förr fanns det 14 stenhuggerier i Västervik. Nu är de två. Tvärs över gatan, vid vattnet, ligger konkurrenten Västerviks stenhuggeri.
Då användes mest av den svarta graniten som finns i Västervik. Nu bryter han så mycket mörkgrå granit han behöver ur ett brott i Gladhammarskogen.
Nu är det sonen Johan som har tagit över som produktionschef och dottern Fatima är vd. Men Calle är kvar som ordförande i aktiebolaget som har sju anställda.
Har du inte farit illa av att jobba i stendammet så många år?
– Jag vet inte om det är så farligt. Det blir inget damm. Det åker ut med fläkten. Det ligger under gränsvärdena. De hade sett fläckar på mina lungor och när de röntgade såg plåtarna likadana ut som de gjorde för 23 år sen. Det är inte värre än för lantbrevbärarna som kör på grusväg och sitter i dammet.
Det har blivit besvärligare med stadgan i benen och han behöver stöd av kryckor.
– Muskulaturen blev eftersatt av kolesterolmedicinen som jag åt för blodfetterna i 15 år, säger Calle.
Calle Edström har satt sina avtryck runt om i landet. Tillsammans med konstnären Björn Selder gjorde han skulpturen "Frihetens källa" på Norrmalmstorg i Stockholm. Tre fyrametersstolpar av röd Misterhultsgranit i en bassäng.
Vid Linköpings universitet ligger han bakom ett tre meter högt i, bokstaven är ett konstverk vid ingenjörsutbildningen.
I sin ungdom var Calle med om att göra "Damen i plasket" (Gudinna vid hyperboreiskt hav) på Rådhustorget i Gävle.
Han har även gjort olika mindre konstverk i sten. Igelkott, sköldpadda, råtta och en tavla med ett hjortkid.
Nästa skapelse går han och klurar på, hur han ska få till den kantarell som överläkare Claudia Bamberg vid Västerviks sjukhus ska få.
– Jag är inte blyg för att göra vad som helst i sten, säger den trägne stenhuggaren.
Och på bordet står två träfigurer han täljt, fiskare Andersson på Tättö i sällskap med en liten Josef Stalin.