Anas Satleh arbetar på Västerviks gymnasium som lärare i engelska på Introduktionsprogrammet, IM. Förutom engelska har han arbetsuppgifter som tolk och som språkstöd i bland annat UF-företagande. Han möter upp i gymnasiets nya entré och vi går längs med korridoren som löper genom det avlånga A-huset. Vid dess slut ligger IM. Eleverna Majd Kwara, Ahmed Sukkari och Alaa Ayan hänger med för att bli fotograferade. Lektionerna är egentligen slut för dagen, men de sätter sig runt ett skrivbord och slår upp sina böcker, så som de gör varje dag.
– Anas har hjälpt mig jättemycket. Han har förklarat när jag inte kunde någon svenska, säger Majd Kwara som nu går sitt tredje år på IM.
I en klass på IM är det stor språkspridning.
– Det är dari, arabiska, kurdiska, thai. Ibland upp till åtta olika språk och kulturer. Det är den största utmaningen. Jag är en del av vissa kulturer, men långt från alla.
Att lära sig om elevernas bakgrund ser Anas som en förutsättning för att skapa förtroende och kunna lotsa vidare i lärprocessen.
– Förutom att läsa på om olika kulturer tar jag reda på ord och fraser från olika språk. Det ger en ingång till eleverna.
Trots utmaningen med mångfalden är det också den som gör jobbet intressant och stimulerande tycker Anas.
– Jag arbetar mycket med att ta fram material som är individanpassat.
Anas berättar att han är i färd med att söka en kompletterande pedagogisk utbildning som ger lärarlegitimation i svensk skola.
– Den är på ett och ett halvt år och bygger vidare på min lärarutbildning från Syrien.
När Anas hade tagit sin examen arbetade han på ett stort gymnasium i Damaskus.
– Jag trivdes bra på skolan, men i och med kriget blev det kaos. Det fanns ingen trygghet alls och jag kunde när som helst bli gripen.
År 2014 tog han det svåra beslutet att fly, först till Turkiet och sedan vidare till Sverige. Hans hustru Marah stannade kvar i Syrien tills vidare. Det skulle dröja till 2017 innan de kunde återförenas i Sverige.
Till Västervik kom Anas efter några månader i Malmö. I väntan på besked om uppehållstillstånd började han engagera sig som volontär.
– Ja, under asyltiden tänkte jag att jag inte skulle sitta och bara vänta. Jag frågade om Röda korset behövde hjälp.
Det visade sig att behovet av tolkar var stort och med Anas kunskaper i engelska och arabiska blev han en språklänk på informationsträffar om det svenska samhället. Han var även praktikant på ett företag som riktade in sig på integration.
Efter en tid blev Anas rekommenderad att kontakta Västerviks gymnasium.
– De behövde en person som talade arabiska och jag fick börja arbeta som språkstöd.
De språkkaféer som kommunen ordnar är något som Anas vill lyfta fram som en mycket viktig del i integrationen.
– Jag gick på alla språkkaféer som fanns för att lära mig svenska. Det var inte lätt och jag lär mig fortfarande, varje dag. Språket och att lära sig hur det svenska samhället fungerar är det viktigaste.
När Anas blickar tillbaka på åren i Sverige säger han att det känns väldigt bra.
– När jag lämnade Syrien, familj, släkt och vänner var jag ledsen, men jag såg att andra hittade sin väg i Sverige och då kändes det hoppfullt. I Västervik har jag träffat så många hjälpsamma människor med öppna hjärtan. Jag vill passa på att tacka Sverige och alla som har hjälpt mig.