En tisdagsmorgon i januari. Angelica Gunnarsson är schemaledig från studierna på Campus i Vimmerby. Hon mår sådär.
– Jag var trött och satt i pyjamas och tittade på teve när barnen åkt till skolan. Det var som om något i mitt undermedvetna sa att jag skulle lägga handen på mitt vänstra bröst.
Hon kände knölen direkt. Som en ärta.
Efter lite ”bröst blir knöliga när man ammat tre barn” och ”jag ska ju ändå åka på mammografi när jag fyller 40” ringde hon hälsocentralen. Hon fick en tid och snabbt remiss till klinisk mammografi och biopsi i Västervik. Det tog några veckor att få svar.
– Det jobbigaste är att inte veta. Sedan blev jag ombedd att komma och ta med mig en anhörig. Hade det varit lugnt hade de skickat svaret med posten, minns jag att jag tänkte.
Men beskedet hon fick då var inte det hon befarat. Det var lugnande. Inget av proverna som tagits ur knölen visade på någon cancer.
– De ville ändå gå vidare och ta bort knölen för att ta reda på vad det var, men sa ”vi är inte särskilt oroliga så du ska heller inte vara orolig, det finns inget som indikerar bröstcancer i nuläget”. Då släppte jag det också.
Veckan efter fick hon en operationstid. Hela knölen togs bort och hon fick vänta på svar, igen.
– Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, fick jag en ny kallelse. Jag förstod direkt, när jag kom in i det jag kallar "bröstcancerrummet", med torso med rosa protesbehå och rosa ljuslyktor. Det gick att läsa i ansiktet på läkaren och sjuksköterskan. De sa ganska omgående att det blivit lite fel från början och att det tyvärr rörde sig om trippelnegativ aggressiv bröstcancer. Och då stannade allt. Det första jag frågade var om jag skulle komma att tappa håret, jag har alltid haft långt, tjockt hår. De började berätta om behandlingsplanen, om cellgift och strålning, att den var tuff och jo, du kommer att tappa håret.
Angelica tror att det tog ungefär 20 minuter att få beskedet.
– Man hann knappt fatta, i bilen bröt vi ihop både jag och min man. Sedan kom alla frågor. Vad säger vi till barnen? Det var värst.
Efter en så kallad portvaktsoperation, där man tar bort lymfkörtlar i armhålan för att se om cancern spritt sig – vilket den inte hade i Angelicas fall – påbörjades behandlingen.
– Eftersom de tagit bort hela tumören och det inte spritt sig gick min behandling ut på att förebygga. Återfallsrisken är lite högre under de första två åren. Planen var tre doser av ett cellgift, tre doser av ett annat och sedan 15 strålbehandlingar.
En ny vardag väntade, en vardag som fick rulla på. Fulltecknad kalender som måste rensas, ja som måste bli nej, 8-åriga tvillingpojkar och en tonåring som inte kunde undanhållas att mamma plötsligt kunde bli så dålig att hon inte orkade gå 20 meter till växthuset utan att behöva sova efteråt. Biverkningar av mediciner som skulle motverka biverkningar, trötthet och illamående, svampinfektioner som gjorde att det kändes som att ha ett lager potatismjöl i munnen, det oväntade obehaget i hårbotten när håret ger upp, den uppblossande ilskan, den ensamma fulgråten.
Hon bestämde sig tidigt för att vara öppen om sin sjukdom på sociala medier. Många vet vem hon är, hon är engagerad, ordförande i föräldraföreningen, ledamot i kommunfullmäktige, sitter i barn- och utbildningsnämnden, fotbollsmorsa.
– Jag tänkte att det bästa var att tala om hur det var, direkt. Då vet alla. Det är inte alla gånger man vill prata om det när man är på Ica.
Men ibland vill man prata. Och ibland känns det ensamt. Hur mycket stöd man än har omkring sig, hur många blommor och kort man än får.
– Kanske är det baksidan. Man får hjärtan och fina kommentarer, ändå kan man längta efter de fysiska mötena. Det handlar nog om att man känner sig ensam att ha cancer. Man har de där stunderna när man tycker väldigt synd om sig själv. Med all rätt, skulle jag vilja säga.
Familjen driver gård med mjölkproduktion och lever inget vanligt sju-till-fyra-liv.
– Ibland hade det varit skönt om min man hade kunnat ringa till jobbet och säga att han måste vara hemma ett tag. Cancer går så dåligt ihop med lantbruk. Korna väntar inte.
För Angelica har det varit en livlina att ha förhållandevis små barn.
– Då måste det fungera. Jag har försökt se till att det ska vara så vanligt som möjligt och hängt med på fotbollsmatcher och annat. Det kostar på, men det är också en morot.
Några dagar efter första dosen av cellgift nummer två slog kroppen bakut.
– Jag kunde vara med på skolavslutningen. Sedan fick jag hög feber, blåsor överallt, skinnet lossnade under fotsulorna, jag tappade naglar, läpparna var svarta av sårskorpor. Jag blev riktigt illa däran och blev inlagd under midsommarveckan.
Hon tålde inte läkemedelscocktailen, visade det sig. Vården bedömde att riskerna med de två återstående cellgiftsbehandlingarna var större än vinsten – och strålning lades på is på grund av utslagen.
– Ibland tänker jag att jag måste vara sämst i världen på att hantera cancer eftersom jag inte ens kunde fullfölja min behandlingsplan. Det som räddat mig många gånger är min galghumor.
Nästa steg blev istället att operera bort hela bröstet.
– Jag var inställd på det från det från början. Jag hade amputerat en arm om det hade behövts, man vill ju ha så goda förutsättningar som möjligt.
Oktober är bröstcancermånad. Att lyfta kunskapen är superviktigt, tycker Angelica.
– Undersök era bröst, det kan aldrig sägas för många gånger. Och att kampanjen drar in pengar till forskning så att vi kan få bra, individanpassad vård är jättebra, jag är tacksam för varje krona. Trots att flera i min omgivning haft bröstcancer visste jag så lite. Jag hade inte en aning om att det finns så många olika sorter.
Hon vill också ge en röst åt alla som brottas med det mörka avgrundshålet.
– Det är ofta en "rosa" bild som målas upp. Och när man får höra att man ser så pigg ut, och "du är stark", så ser de ju bara den lilla stunden, när man orkar. Bakom kulisserna finns något annat. Ett ständigt närvarande hjärnspöke. När hjulet med katastroftankar rullar på är det svårt att få stopp på det. Men jag är jättenöjd med min kurator, min räddare i nöden. Varje samtal med henne gör att man orkar ett tag till, man får liksom en pinne att stoppa in i det där hjulet.
Nu räknas Angelica som färdigbehandlad. Hon kommer att gå på regelbundna kontroller och mammografi.
– Man famlar lite. Vad händer nu? Jag blir aldrig samma Angelica. Det finns verkligen ett "före" och ett "efter".
Trippelnegativ bröstcancer drabbar ungefär tio procent av de som får bröstcancer, oftare yngre kvinnor. TNBC kännetecknas av att cancercellerna saknar tre typer av receptorer, de för östrogen, progesteron och HER2 och det i sin tur har betydelse för vilka behandlingsalternativ som finns. Om sjukdomen upptäcks tidigt är prognosen ofta god.
Men för Angelica har hjärnspöket viskat något annat, ända till nu.
– Jag har inte vågat fråga, eller kanske inte tagit in, förrän på senaste besöket. För mig har trippelnegativ stått för "trippel så jävla dålig". "Jag kommer dö gånger tre." Tyvärr hann jag googla en del innan läkarna sa att det skulle jag absolut inte göra. Nu vet jag bättre.
Och att sjukdomen drabbar yngre har vänt perspektivet.
– Jag skiter i att jag är ung. Jag vill bli gammal.