Att öppet och rakt beskriva hur hon blev frisk från anorexi kostar på. "Jag tänker att jag genom att utgå från mig själv kan hjälpa andra att förstå att det finns en väg ut".
Efter en tids pendlande till jobbet i socialtjänsten i Vimmerby gick flyttlasset. Anna-Karin Jäntti ser flera plus med sin nya adress, utöver lyxen att slippa restid.
– I små städer finns inte så mycket stimuli. Det är bra för mitt skrivande.
Hon är en av femton författare bakom antologin "Hitta din motivation", som kom i våras. Att rakt och utlämnande dela med sig av hur man hittar motivation att bli frisk från anorexi är en balansgång på slak lina, för den som håller hårt på integritet.
– Alla har sin historia. Jag ville utgå från mig själv, för att jag tror det kan hjälpa andra. Det är viktigt att visa att det går att ta sig ur det. Ätstörningar och dåligt mående är tyvärr allt vanligare, inte minst bland unga tjejer. I grunden samma problematik som andra missbruk, men svårare för vi måste ändå äta för att överleva.
Hon säger att hon var van vid kontroll, när hon tappade överblicken. Det tog fem år att bli frisk.
Är du rädd att trilla tillbaka?
– Jag har lärt mig att ta hand om mig som människa, både i ett sunt förhållningssätt till mat och träning och i mitt förhållningssätt mot andra.
Skrivandet har följt henne, mer eller mindre intensivt. Lagom till jul publiceras en av hennes noveller i Kvällsstunden, med omkring 100 000 läsare i veckan.
– Den handlar om ensamhet. Jag skriver gärna om den lilla människan och det som är problematiskt – men i höst kliver jag ur socialrealismboxen. Då publiceras min novell "Festen", som utspelar sig på Mysingsö i Oskarshamn på 90-talet, i en ny antologi. Första gången jag testar att skriva feelgood.
"Mina grundvärderingar, hur jag vill vara som människa, kommer från Finland. Modet att studera kommer från min svenska moster".
Hon har också skrivit på temat "Att vara anhörig", till en antologi som publiceras inom kort. Hennes bidrag är dock inte med.
– Jag backade. Jag kände att det blev för utlämnande. Det handlade inte om anhöriga till mig, utan om människor jag mött.
Anna-Karins pappa Raimo, född i fattig efterkrigstid i Finland, flyttade 1968 till Sverige för att bygga nytt liv. Efter Olofström blev han billackerare i Oskarshamn. Familjen bodde i Kristineberg, en del av miljonprogrammet. Uppväxten har gett rikligt stoff till Anna-Karins medverkan i uppmärksammade antologin ”Dessa våra stigar i Olofström”, med starka och personliga berättelser om den stora finska inflyttningen under 60- och 70-talen.
– Den boken ligger nära hjärtat. Pappa hade inte mer än 6-årig folkskola när han kom hit. Jag vill visa hans slit, och hur mån han var att ge mig och min bror en bra uppfostran. Vi hade inte mycket pengar, men även om vi knappt hade råd med nya kläder gav vi bort till andra. Pappa fiskade strömming och var det någon som hade det knapert fick de en hink. Om mina kompisar med alkoholiserade föräldrar ringde på dörren på julafton, var det självklart att släppa in dem.
Det sägs ibland att det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj. I famnen hos pappa Raimo, som flyttade till Sverige för jobb och farfar Pauli, finsk krigsveteran, som fick flera medaljer, bland annat två för tapperhet.
När andra började åka till Kanarieöarna på semester for familjen Jäntti till farfar och farmors gård i Savolax.
– Det var höbärgning, fiske, jordgubbsplockning och jobb från morgon till kvällsbastu. Ibland åkte vi och köpte en lihapiirakka, friterat bröd med köttfyllning. Jag är tacksam för de där somrarna. Det jag minns är gemenskapen och hur pappa förändrades när vi närmade oss gården och körde sista grusvägen i björkallén. Han blev gladare.
Hur har det påverkat dig?
– Mycket. Jag brukar säga att mina grundvärderingar, hur jag vill vara som människa, kommer från Finland. Modet till akademiska studier, det som blev min klassresa, kommer från Sverige. Min moster utbildade sig och öppnade dörren till litteratur och film. Det blev en bra kombo.
Anna-Karin Jäntti flyttade till Vimmerby i våras och trivs med både småstadscharmen och lugn. Vid sidan om arbetet inom socialtjänsten ägnar hon sig åt skrivandet.
Anna-Karin har jobbat som rektor och kurator, under flyktingkris och med missbruksproblematik. Möter ofta tyngd i jobbet, men har blivit allt bättre på att dra gräns mellan yrkesmässigt engagemang och privat sfär.
– Jag är intresserad av människor och tycker om att hjälpa andra. Skrivandet på kvällarna är som en rensning, jag sover gott när jag skrivit.
Det ger också näring till barndomsdrömmen, att bli författare.
– Man ska fortsätta drömma, annars fastnar livet. Jag vill ändå röra mig mot målet genom att skriva, och att bli publicerad gör det extra roligt. Skulle jag någon gång skriva en skönlitterär roman hamnar jag nog i Finland. Jag har redan provat lite och miljöbeskrivningen är gården i Savolax, men jag är inte riktigt där än.