Att vara antikhandlare innebär att mängder av föremål passerar framför ögonen varje dag. Beslut ska tas om priser och placering. Är man själv en samlare kan det vara vettigt att sätta upp ett antal regler. Annars finns det risk för att hemmet blir belamrat.
– En sak ska vara i butiken i minst ett halvår innan jag ens får fundera på att ta hem den. Jag vill inte ha ett museum här hemma, säger Anders Leidzén som har handlat med gamla och nya prylar i elva år.
På hans axel sitter den 33-åriga papegojan Smulan. En fågel som vill ha mycket uppmärksamhet och kli på huvudet. Men inte av någon besökare. De får hålla sig på avstånd, vilket ju passar bra nu när den rådande pandemin påkallar distansering.
Huset, en enplansvilla från 1950-talet, köpte Anders för 17 år sedan och sedan dess har en omfattande renovering pågått.
– Det är egentligen först nu som jag kan säga att boytan är färdig. Jag har gjort allt själv med hjälp av min pappa, förutom el, rörmokeri och en del grävjobb utomhus.
I hallen pryds väggarna av snickeriredskap modell äldre; smygvinkel, vattenpass och tvingar.
– Tvingarna har min gammelfarfar tillverkat. Han var möbelsnickare här i Västervik. Jag har även ett bord och ett skåp som han har gjort.
Anders visar in i "hobbyrummet". Här finns två samlingar: En med sparbössor och en med skivor. Det är inte vilka sparbössor som helst, för att få hamna ovanpå gammelfarfars linneskåp ska bössan ha motiv med eller föreställa barn.
– Jag är väldigt barnkär, tyvärr har jag inga egna, men mina systerbarn gillade de här väldigt mycket när de var små.
I en hylla står skivorna, närmare bestämt drygt 4 500 stycken. Anders berättar att det var med dem som hans samlande började, någon gång i slutet av 1970-talet.
– Det har blivit den musik som jag gillar, och det är allt förutom ren opera och dansband. Min absoluta favorit är Bruce Springsteen.
I sovrummet, som går i en sval mörkblå ton, är glas i fokus. Ljuset från fönstret letar sig igenom två tunga skålar från Orrefors och på byrån står ett fat från ön Murano utanför Venedig.
– Det är något visst med glas. Kallt och hårt, samtidigt så vackert och mjukt. Jag är fascinerad över hantverket. Mitt intresse dras mer och mer till glas.
Vardagsrummet präglas också av glas, men i en lite annan tappning. Ett inbyggt akvarium på 540 liter sträcker sig längs ena kortsidan. I det simmar några exemplar av knivfiskar och skalarer. Ovanför samsas porslinsfigurer på temat papegojor och rovfåglar. Bredvid soffan är en trattgrammofon placerad.
– Just den här kom faktiskt aldrig ner till butiken. Med den frångick jag min halvårsregel.
En godbit är kvar av rundvandringen. Lite av en hemlighet verkar det som. Anders leder ner i källaren som är en del av huset som fortfarande är under omgörning. Vi banar oss igenom meterhöga travar med prylar till ett rum på cirka 10 kvadratmeter helt tillägnat en modelljärnväg. Rälsen är lagd och en stad är påbörjad med tågstation, köpcentrum och stadskärna. Två tåg med vagnar står startklara. Namnet Märklin, anrik tysk tillverkare av modelljärnvägar, syns på flera av byggsatserna. Anders pekar på en tom yta och säger att där, på en höjd, ska stadens centrum ligga.
– Det här är ett projekt som får ta tid. Det är ingen stress alls. Något att fortsätta med efter pensionen tänker jag.
