Alex Eriksson har delade känslor kring Vimmerby. "Jag grät varje dag. Jag kommer ihåg hur jag ibland frågade lärarna om jag kunde få gå på toa, gick och grät, och kom sedan tillbaka till lektionen."
Alex Eriksson, artistnamn Alex E, är uppvuxen på landet utanför Vimmerby. Under våren var hon med i musiktävlingen P4 Nästa och nu jobbar hon tillsammans med producenten och låtskrivaren Jesper Welander i Stockholm. Men hennes resa dit har varit allt annat än en solskenshistoria. Efter att ha gått in i en depression fick hon för två år sedan diagnosen borderline.
–Att man får borderline, eller emotionell instabilitet som det också heter, har flera anledningar. Dels är man född med en känslighet men sedan är det händelser i livet som kan trigga igång den. För mig var det mobbningen i skolan som utlöste, berättar hon.
Gående på Vimmerbys kullerstensgator syns Alex på långt håll. Solen reflekteras i håret som är färgat i två nyanser av blått. Den ljusrosa tröjan och kjolen är kombinerade med vita leggings och smycken i pastellfärger. Hon klär sig i det hon det som gör henne glad. Något som är lite extra viktigt tillbaka i barndomens Vimmerby.
– Jag har delade känslor när jag är här och hälsar på familjen. Nu har det börjat lugna sig lite, men precis i början efter att jag flyttat var det svårt att komma tillbaka. Mycket var triggande. Så här i efter hand kan jag tänka på hur bisarrt det var. På högstadiet stängde jag in mig på toaletten och grät varje dag.
"En sak jag tycker är väldigt viktig är att det i skolan måste bli fokus på att hjälpa istället för att straffa. Det finns alltid en anledning till att man skolkar. Själv mådde jag så dåligt att jag var borta nästan hela åttan. Men när lärarna kom och sa 'Nu måste jag prata med dig. Var har du varit?' blev jag bara rädd och sa att jag varit sjuk. Det skulle vara så mycket bättre att istället fråga 'Hur mår du? Vad är det som händer?'", menar Alex Eriksson.
Som barn berättar Alex att hon var en blyg och försiktig tjej med sneda tänder. Att få vänner var svårt. Utanförskapet och mobbningen började tidigt.
– Mitt första mobbningsminne är att jag sitter för mig själv och att alla andra tjejer står i grupp och pratar elakt om mig så att jag hör. Annars är det mycket småsaker som jag minns. Som att ingen någonsin väntade på mig efter gympan. Eller att när jag pratade så slutade folk att lyssna. De som gjorde saker mot mig kommer kanske inte ens ihåg det. För dem var det ingenting. Men för mig har det gjort att jag fått trauma och gått i terapi.
"Musiken har verkligen räddat mig. Jag skrev mycket under depressionen, det var ett sätt för mig att överleva. Lyssna på musik hjälpte också" berättar Alex Eriksson.
Så snart hon kunde lämnade därför Alex Vimmerby. Hon flyttade till släkten i Stockholm och gick där gymnasiet. Det blev bättre, men känslorna svajade fortfarande. Åren gick. Sedan kom smällen. Ett jobb inom kundtjänst, där hon dagligen blev utskälld, i kombination med att en familjemedlem gick bort gjorde att Alex gick in i en djup depression.
– Jag slutade jobbet och hela dagarna bara sov och åt jag. Det blev inte bra. Jag har verkligen varit på botten och har behövt ringa 112 för att jag inte ville leva längre. Så jag kom till en punkt i livet där jag kände att jag behövde ta tag i det. Jag ville må bra.
Det var därefter som hon fick sin diagnos.
– Enkelt kan man beskriva det som att en person med borderline känner känslor extra mycket. Man ser svart och vitt, det är allt eller inget. Ena sekunden kan du vara glad, andra ledsen och arg. Det svänger extremt. Jag blir överväldigad av allt. Att även bra känslor kan bli för mycket. Som efter att jag varit med på P4 Nästa. Jag vann inte, men det var så kul att få vara där och få vara med om hela grejen, allt kändes så himla bra. Det blev så starka positiva känslor att jag efteråt skämdes och mådde jättedåligt.
"Att gå i terapi, DBT, är något av det bästa jag gjort. I början undrar man över hur det ska hjälpa en, det är så självklara saker som man lär sig. Men jag kan nu hantera känslor på ett helt annat sätt än tidigare", berättar Alex Eriksson.
Men till skillnad från tidigare har hon nu lärt sig hantera känslostormarna.
–Att gå i terapi har räddat mig extremt mycket. Jag kommer aldrig att bli botad från min borderline, men jag vet nu hur jag ska hantera den. Terapin har gett mig verktyg. Bland annat distraktion när jag känner att det är på gång men framförallt acceptans. Det är grunden i allt. Att inse "jag har de här svårigheterna, det kan jag inte göra något åt, men vad kan jag göra för att istället förbättra situationen?". Att fokusera på det har hjälpt mig jättemycket. Det skulle jag verkligen råda andra också.
"Jag är väldigt tacksam också över att få jobba med Jesper Welander. Han har blivit en av mina bästa vänner. Han är jätteduktigt och gör mycket för Mello. Det är första gången som jag ser mina kollegor som familj istället för konkurrenter", berättar Alex Eriksson.
Tillsammans med musiken är Alexs stora passion att hjälpa andra med sin mentala hälsa.
– Jag hoppas att de tuffa tider jag har gått igenom kan bli en inspiration för andra. Så att de, hur läskigt det än är, tar tag i det mörka. Det måste man göra för att kunna gå vidare. Att förneka och köra på fungerar inte i längden. Så prata med någon, håll inte allt inom dig. Det kan vara en förälder, syskon, lärare eller vän.
Hon vill också uppmana till att inte lyssna på den röst som säger att allt är hopplöst.
– Det kan kännas hopplöst för stunden – men det betyder inte att det är det för alltid. Jag har fortfarande ibland tankar som "det är för svårt" eller "det kommer aldrig att gå". Men när jag ser på det rätt sätt vet jag att det kommer bli bra. Alla problem löser sig till slut. Varje gång det går dåligt så händer det något bra.
"Hade livet varit menat att vara enkelt så skulle det vara det också", säger Alex Eriksson.