Beatrice Ålstam tycker hennes gamla BMW är snyggare än de flesta moderna bilar. Och hon gillar särskilt träratten.
Det var det stora intresset för bilar som från början förde in henne på transportbanan.
– Pappa har alltid hållit på med bilar så jag fick det nog därifrån, säger hon.
Utanför villan i Västervik står en BMW 518, som tillhör Beatrice.
– Den är från 1988, så den är veteran snart, säger hon.
Bilen har varit lite av en drömbil för henne, berättar hon. Den mörka originalinredningen är utbytt mot ljusa säten och har sportstolar fram.
– Men mest nöjd är jag med min fina träratt, säger Beatrice.
– Och jag gillar designen på bilen. Den är gammal men den ser bättre ut än de flesta moderna bilar skulle jag vilja säga.
Beatrice visste att hon ville jobba med bilar på något sätt, men hon var inte sugen på att bli bilmekaniker, så när hon gick i nian provade hon att praktisera hos en bilhandlare.
– Men då insåg jag att det var alldeles för mycket pappersarbete. Jag ville ju köra bilarna, säger Beatrice och skrattar.
– Det var när jag såg lastbilarna som kom dit som jag kom på att det skulle jag kunna göra.
Så hon sökte till fordon- och transportprogrammet i både Oskarshamn och Vreta och kom in på båda. Men det var Vreta som lockade mest, ett val hon inte ångrar.
– Jag stormtrivs!
Nu gör hon praktik som timmerbilsförare hos Roséns skogstransporter i Västervik, ett jobb som hon gillar skarpt.
– Det känns väldigt bra. Jag kommer vara här varannan vecka tills jag tar studenten i sommar. Jag har en jättebra handledare som jag åker med och jag tycker man lär sig på ett annat sätt än man gör i skolan.
Beatrice berättar att hon alltid varit bättre på det praktiska än det teoretiska och en av de saker hon gillar mest med utbildningen är att hon får både och.
– Jag har nämligen dyslexi, så jag har fått utnyttja det jag kan.
Det var inte förrän under hennes första år på gymnasiet som det upptäcktes och Beatrice tycker inte det är något större problem, även om det ibland kräver att hon får kämpa lite hårdare för att nå den nivå hon vill.
– Men det finns så mycket hjälpmedel nu. Vi har skoldatorer med uppläsning och rättstavningsprogram. Jag får anpassa det efter hur jag lär mig.
Beatrice Ålstam trivs bakom ratten på de öppna vägarna.
På vägarna känner hon att hon hittat hem. De första gångerna bakom ratten kändes det lite konstigt, berättar hon. Men sedan tog glädjen över och nu har hon börjat få in vanan att köra.
Hon gillar särskilt friheten i att kunna planera sitt eget jobb, välja var man vill åka och lasta och att kunna styra över sin egen dag.
– Det är fridfullt på något sätt, att se den öppna vägen och särskilt nu när vi kör mycket i skogen.
Men hon gillar också att det finns så många olika valmöjligheter inom transportbranschen. Den som tycker det blir ensamt på vägarna kan till exempel välja att köra distribution.
Att ge sig in i en mansdominerad bransch var inget som skrämde henne. Och faktiskt är det nästan lika många tjejer som killar som utbildar sig till yrkesförare nu. Ute på arbetsplatserna är det dock fortfarande främst män.
– Det är lite ovant för dem, det märks, skrattar Beatrice. Men de tycker det är kul och jag har bara blivit väl bemött.
Arbetet är inte fysiskt tungt, men det krävs förmåga att planera och en viss precision när det ska lastas timmer.
Praktiken hos Roséns är hennes andra praktik. Den första var på Holmbergs kran och transport där hon fick prova på att köra kranbil. Hon var bland annat med och monterade hus på Ekhagen i Västervik.
– Jag fick vara med och montera färdiga husväggar som levererades, flytta containrar och lyfta takstolar. Det krävde mycket tänkande och precision att få det rätt och samtidigt vara medveten om alla risker under utförandet.
Något Beatrice fortfarande skulle vilja prova på är att köra biltransporter, men något sådant företag finns inte i Västervik, så det står på önskelistan inför framtiden. Om hon blir kvar i Västervik eller inte kan hon inte svara på. Till att börja med vill Beatrice satsa på att få så mycket erfarenhet som möjligt.
En dröm hon har kommer i alla fall snart bli uppfylld. På frågan om vilken som är hennes absoluta drömbil blir svaret en McLaren 675LT.
– Det är en sportbil som verkligen sticker ut från mängden. Och jag har alltid varit en sån som vill sticka ut, skrattat Beatrice.
– Men den är inte billig. Den kostar uppemot tre miljoner.
Så att äga en tror hon kommer förbli en dröm. Däremot hoppas hon, så snart coronapandemin tillåter, få köra en.
– Min mormor har som tradition att barnbarnen får önska sig något på sin 18-årsdag och det var det här jag önskade mig. Så när corona är över ska vi upp till Mantorp och köra.