När Bitte var tre år började hon på Calles barngymnastik i Norrköping, något hon tyckte var väldigt roligt från första stund.
Att Bitte började så tidigt med gymnastik beror mycket på att både hennes mamma och mormor var engagerade inom gymnastiken.
– Min mamma tyckte att det var viktigt att man rörde på sig och anmälde mig till akrobatisk barngymnastik. Jag tyckte allt var jätteroligt, speciellt om det var lite svårare och man skulle böja sig hit och dit, säger hon.
– Vi fick åka runt och hade uppvisningar på 60-talet i Norrköping. Men det går inte jämföra med hur det är nu. På 70-talet hade vi samma redskap, men vi hade ju inte så fina mattor och vi hade satsbrädor i trä och med dem kom man inte lika högt.
När hon blev äldre avancerade hon och började så småningom att tävla.
Att Bitte flyttade till Västervik 1978 berodde på att hon hade gått på fritidsledarutbildningen i Gamleby 1975 till 1977.
– Jag tänkte bara att jag skulle stanna ett tag men jag blev kvar, säger hon.
Mellan åren 1978 och 1990 jobbade hon på fritidsgården Centrumgården och 1990 började hon arbeta som fritidsledare på Fågelbärets fritidsgård, där hon även höll i gymnastiken på eftermiddagarna.
Parallellt med jobbet som fritidsledare jobbade Bitte som tränare för barn- och ungdomsgrupperna i Västerviks gymnastikförening. Där tränade hon barn och ungdomar nio timmar varje vecka.
Bitte Björk tränar tio tjejer mellan sex och åtta år och ett äldre gäng tjejer som tävlar. Totalt tränar hon barn och ungdomar i gymnastik nio timmar i veckan.
Idag är hon 65 år och har pensionerat sig från jobbet som fritidsledare, men gymnastiken har hon inga planer på att släppa. Just nu tränar hon barn och ungdomar, "bara" åtta timmar varje vecka.
– Jag har tävlingsgruppen, de som tävlar artistisk gymnastik. Jag har också tio småtjejer mellan sex och åtta år som precis har börjat.
Utöver alla träningspass är hon med gymnasterna ute och tävlar och verkar också som domare på tävlingar.
Det är mötet med barnen och ungdomarna som driver Bittes genuina engagemang.
– Att man får träffa dem och vara med dem. Det är kul för alla vill ju att jag ska titta på dem, "kolla Bitte nu klarade jag det här", säger de. Jag tycker det är väldigt kul att se utvecklingen, vad man kan göra. Man kan lära sig väldigt mycket om man tycker att det är kul. Det går inte att tvinga någon att hålla på med gymnastik. Man kan inte lära sig om man inte tycker det är kul.
"Det går inte att tvinga någon att hålla på med gymnastik. Man kan inte lära sig om man inte tycker det är kul", säger Bitte.
Bitte lär upp de små från början och är med hela vägen upp till ungdomsåren då många väljer att börja tävla.
– Det finns så många olika sorters gymnastik men det är ju detta, artistisk gymnastik, som jag brunnit för hela tiden. Då är det hopp, barr, bom och fristående som ingår. Man tävlar på sin nivå, sedan klättrar man upp steg för steg efter att man klarat de fyra redskapen för att gå vidare till nästa steg.
Att gymnastik är förenat med mycket glädje är inte svårt att förstå när Bitte berättar om sitt engagemang i gymnastiken.
– Barnen och ungdomarna får lära känna nya kompisar och de får röra på sig och använda hela sin kropp och det sitter sedan i hela livet.
Hon får all den träning hon behöver under träningspassen med barnen och ungdomarna. Men hon vågar dock inte göra en så kallad flickis längre.
– Men jag står på händer och går ner i spagat, fast jag måste ju värma upp, säger hon.
Hennes engagemang har inte sällan spridit sig till föräldrarna, som ofta sitter och tittar på barnen under träningarna.
– De tycker också att det är kul. Jag gör ju detta för att jag fortfarande tycker det är så roligt, att se utvecklingen och vad de lär sig, säger Bitte som nu gör sig redo för ännu ett träningspass med ungdomsgruppen som snart ska ut och tävla.