Tisdag är bästa kvällen i veckan, tycker många i Bröstcancergruppen i Vimmerby. Då är det vattengympa i hälsocentralens bassäng. Varmt vatten, tid för lite snack i omklädningsrummet, medryckande musik. Det här passar de flesta, som passerat fasen nyopererad, infektionskänslig eller under strålbehandling.
– Alla vill inte, alla kan inte, men alla blir tillfrågade. Träning är superbra och vi har världens bästa ledare. Man får energi, och i vattnet känns det inte om man har ont i varenda led. Och så har vi ju så himla kul, säger Sissi Lindström Andersson, som var med och startade lokalgruppen i Vimmerby tillsammans med några andra, som också tyckte att det var i längsta laget att åka på möten i Kalmar, där länsföreningen finns.
Gruppen består av ett 25-tal aktiva medlemmar, som utöver vattengympan träffas på månadsmöten, gör resor och studiebesök som likaväl kan handla om kunskap som guldkant och flärd.
– Vi har kul tillsammans. Men vi kan också dela varandras rädslor, säger Sissi.
När hon fick beskedet bröstcancer 2004 började hon storstäda. Det skulle åtminstone vara rent, efter henne.
– Den enda jag kunde tänka på just då var en kvinna som inte överlevt sin bröstcancer och det är nog så många reagerar. Första tanken är att nu ska man dö.
– Här kan man prata om allt, och vet att de andra förstår, man kan skratta och gråta. Och våra stödpersoner är guld värda, säger Lena B Olsson, som fick sin diagnos för tio år sedan.
Att byta erfarenheter och funderingar med andra i samma situation betyder massor, säger kvinnorna som börjar droppa in i omklädningsrummet. Stämningen är hög. Det skrattas. Bröstproteser läggs åt sidan.
– Att jag bara har ett bröst tänker jag inte ens på längre och jag badar i varenda simhall. Jag glömmer till och med att vi kan få en ny protes kostnadsfritt varje år, ibland går det flera år innan jag byter till en ny, säger Christina Gustafsson, som fick bröstcancer 2005.
Men i början kan förlusten av ett bröst vara precis det man vill ventilera. Eller biverkningarna av den behandling man måste genomgå.
Här finns förståelsen för att något som gör ont i kroppen kan väcka oro, här vet man hur länge ett operationsärr kan vara känsligt, hur svårt det ibland är att säga vad som helst till de som står en närmast, hur det är att knuffas rakt in i raketklimakterium när man går på hormonbehandling eller hur svackan ibland kan komma i ett efteråt, när allt gått bra, när många tror att nu är det väl som vanligt.
De som opererats för länge sedan utgör livlinan i gruppen. I bröstcancergruppen finns det gott om medlemmar som kan ge nydiagnostiserade framtidshopp. Helene Glennfalk minns precis vad som for genom huvudet efter att hon fått diagnosen, 2011.
– Det kom som en chock, men jag vet att jag redan på väg hem tänkte "jag måste ringa Sissi". Jag kände ett behov av att prata med någon om det här och visste att föreningen fanns, jag hade ju sett dem sälja Rosa Bandet. Att ha den här gemenskapen ger hopp, det är så skönt att höra någon säga "jag opererades för femton är sedan". Det går bra för många och det är vad man behöver höra. Fast många gånger pratar vi inte alls om cancer, i alla fall inte vi som varit med ett tag.
Christina Gustafsson poängterar att dagens behandlingsmetoder är annorlunda mot hur de var för 15-20 år sedan.
– Det går framåt hela tiden och man behöver inte bli helt utslagen och illamående, många orkar mycket mer.
Varje år får knappt 8 000 diagnosen bröstcancer. Cirka 30 procent av all cancer hos kvinnor är bröstcancer, den vanligaste cancerformen bland kvinnor. Drygt 20 insjuknar, varje dag. Att nå ut till de som nyligen insjuknat är inte helt enkelt.
– Man ska inte dra sig för att ta kontakt med oss. Alla är välkomna, säger Inger Johansson.
Att oktober månad är internationell bröstcancermånad, med bland annat Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj, väcker blandade känslor. Det positiva är att kunskap sprids och att det samlas in pengar som bidrar till forskning och behandling. Men allt fokus på bröstcancer kan bli tungt. "En riktig skitmånad", enas man om i omklädningsrummet.
Det finns ett före och ett efter. Vad händer med en efter cancern?
– För mig är det nog att jag lever här och nu, det kan låta banalt men jag tar vara på varje dag. Även de mörka, säger Sissi Lindström Andersson.