Cecilia Ragnar Karlsson behöver aldrig fundera på om hon ska springa, för det ska hon. Varje dag. "Ibland blir jag lite rädd när jag tänker på hur det skulle vara att behöva bryta, och börja om från ruta ett igen."
En mössa med texten "PANNBEN" kommer guppande uppför en av backarna i motionsspåret vid VOK-stugan. Blåsten är svinkall. Att Cecilia Ragnar Karlsson är ute och springer är...rutin. Just den här vinterdagen är det dag 847, utan avbrott. Första rundan utomhus på flera veckor. Envis hosta har fått henne springa inomhus och vara noga med att inte gå upp för högt i puls. Hon har tagit det så lugnt som bara den som vet att det ska finnas ork till löpning också nästa dag, och nästa, får göra.
Hon har fastnat för Runstreak, en utmaning som sägs få soffpotäter att nyfrälsta snöra på sig löparskorna och rutinerade löpare att hitta nytt förhållningssätt till träning. Reglerna är enkla – man springer minst en mile, 1,6 kilometer, varje dag. That's it. Efter 365 dagar blir man listad i den svenska listan hos Streak Runners International.
"Men det här kan väl ändå inte vara bra?" Får hon ibland höra.
– Jag är inte dum. Skulle jag få hög feber eller bryta benet så kan jag ju inte springa, men än så länge har jag haft tur och sluppit sådant. Jag lyssnar på kroppen och har till och med sprungit mig igenom lite småskador. Eftersom det inte går ut på att ta ut sig är det hyfsat skonsamt och handlar mer om att få in daglig fysisk träning. Istället för att fundera på om jag ska springa så är det bara att göra det. Det är lika självklart som att borsta tänderna.
Under perioder av stress och sorg - av det slag som allas liv bjuder på ibland - har Cecilia Ragnar Karlsson fått styrka av sina dagliga löpturer. "Jag vet att jag är en människa som har pannben och klarar ganska mycket."
När hon läst en del om Runstreak blev hon sugen att prova. Det var så hon tänkte, till en början. "Jag provar."
– Jag provade en dag, det blev en vecka och jag var superglad för det, jag klarade en månad, ett halvår. Ettårs-firandet blev ett Facebookevent där jag bjöd in andra att haka på under en vecka och skänkte en hundring till välgörande ändamål för varje person som testade och tvåårsdagen firade jag med att springa lite längre, en halvmara.
När du läser det här har hon passerat 870 dagar. Ändå säger hon att hon inte ser sig som en löpare.
– Jag har inte den självbilden. Jag springer inte snabbt, inte graciöst eller jättelångt – men jag springer varje dag. Det är ett helt annat mindset än förr, för jag har ju sprungit av och till tidigare i livet. Då kunde jag knappt gå i en trappa efteråt. Nu kan jag bli riktigt provocerad om någon frågar vad jag springer milen på. Det är inte intressant för fem öre.
För att utmana sig själv sätter hon upp mål. År 2022 skulle hon springa 2022 kilometer. Den som har någorlunda koll på matematiken förstår att en mile om dagen inte räckte till. Hon fick springa lite längre.
– Jag är inte så mycket för statistik, men tyckte det blev lite kul. Jag behövde springa 5,54 kilometer per dag i snitt för att nå mitt mål och då fick jag plussa på lite extra om jag visste att det kunde bli minus på kontot någon annan dag. Man kan dela upp sina rundor i flera pass under en dag, men jag har sällan sprungit under två kilometer. Och jag klarade det, med nöd och näppe.
Att springa på olika platser och på olika sätt har varit en fördel för Cecilia Ragnar Karlsson. Här bilder från Gran Canaria, en svensk fjälltopp och hallen hemma i huset när hostan är envis.
Att ha olika alternativ tror hon är en av anledningarna till att det gått så bra. När det blåser blötsnö i sidled lockar löpbandet. När hon är småkrasslig springer hon fram och tillbaka i huset.
– Ett löpsteg är ett löpsteg. Huset är femton meter långt. Kanske inte alla skulle klara av något så ”tråkigt”.
Det finns roligare – hon har mött soluppgångar på Gran Canaria, sprungit runt på fjälltoppar, ser till att tajma in löpningen innan alla andra vaknat på skidsemestern, hinner se mera av omgivningen runt husbilen än hon skulle ha gjort på en promenad, får extra syre i fina stadsparker när hon är på konferens.
– Kan jag springer jag gärna på morgonen. Men till vardags går det ju inte, jag bor i Kisa och börjar jobba tidigt i Vimmerby.
De dagliga löpturerna har förstås gett fysiska resultat.
– Trots att jag är långt ifrån smal så känner jag mig stark. Och en enorm förundran och tacksamhet att min kropp klarar detta. Det är lätt att vi slår ned på våra kroppar, helst vi kvinnor. Men tänk ändå så fantastiska våra kroppar är!
"Trots att jag är långt ifrån smal så känner jag mig stark. Och en enorm förundran och tacksamhet att min kropp klarar detta. Det är lätt att vi slår ned på våra kroppar, helst vi kvinnor. Men tänk ändå så fantastiska våra kroppar är!"
Effekten på knoppen väger tyngre.
– När jag springer kan jag sortera tankar och känslor. Rensa skallen, du vet. Och även vid tråkiga och monotona pass så kan jag få en sorts mindfulness. I perioder har jag gått igenom en del andra tuffa utmaningar, som tillhör livet. Då hade det varit lätt att ge upp, men min Runstreak har hjälpt mig klara stress, sorg och utmaningar bättre.
Hur ser målet för 2023 ut?
– Jag vet inte riktigt, inte mer än att jag vill få in lite andra aktiviteteter och använda en del träningsredskap som ligger och dammar. Och nästa etappmål blir ju dag 1 000! Även om jag inte ser mig själv som en som springer så ser jag mig som en människa med pannben. Klarar man det här så vet man att man klarar annat också.
Återhämtning med en kopp kaffe och vila. Även de lite tråkigare passen ger tillfälle till rensning av hjärnkontor och det finns ingen löptur hon ångrar.
