Cecilia Bödker Pedersen kämpar mot sexuellt våld, i dag i sin roll som generalsekreterare för Storasyster. "För några år sedan var det som att vi aldrig fick samtalet att lyfta, responsen var ofta 'men inte alla män', men nu tycker jag att vi kommit ifrån det", säger hon.
När Linköpings universitet utsåg årets två alumner var hon en av dem. Utmärkelsen var den första som hon fick ta emot som person, även om hon tagit emot priser förut, som företrädare för organisationen Storasyster.
– Det känns hedrande.
Utmärkelsen firades med en helg hos familjen i Linköping. Annars bor hon sedan flera år i Stockholm. Kvar i Linköping finns pappa och hennes mamma med make bor utanför Skeda udde. Det visar sig att det är mamman och hennes make som har miniatyrjärnvägen i Mutebo-Aspnäs. Cecilia skrattar lite när hon får frågan om det, men bekräftar att det stämmer.
– Jag är uppvuxen ute på landet, på en åker i ett riktigt litet Bullerbyn-område.
Som barn gick hon först lågstadiet i skolan Malmslätt-Kärna och därefter Folkungaskolans musikinriktning. På Linköpings universitet blev det sedan socionomprogrammet och en del psykologi.
– Musiken har alltid funnits i mitt liv, men har aldrig varit en primär syssla. Jag har sjungit i kör i många år och spelat teater, men jag tänkte inte att det var något jag skulle jobba med.
Cecilia utbildade sig i stället till socionom på LiU, läste psykologi och arbetade en period på socialtjänsten i Mjölby. Under flera år volontärarbetade hon hos Rädda barnen, Röda korset och på tjejjourer som Tjejzonen. Hos Rädda barnen var hon även ordförande för Linköpingsavdelningen.
I samband med att konflikten mellan Israel och Palestina blossade upp 2014, bestämde sig Cecilia för att åka dit som volontär i ett internationellt följeslagarprogram.
– Det känns ju som en olöslig konflikt. Jag åkte dit med någon ambition om att förstå konflikten, att bli lite mer insatt och ta del av vanliga människors liv i den situationen. Det palestinska folket lever ju i en extremt utsatt situation.
Cecilia kände att alla bitar föll på plats när hon blev verksamhetschef på Storasyster.
Under resan till Palestina var hon tjänstledig från sitt arbete som studentombudsman på Stockholms universitet. Efter hemkomsten kände hon att det var dags att ta sig vidare.
– Jag kände väl att högskolestudenter ändå är en privilegierad grupp. Då sökte jag tjänsten som verksamhetschef, som det hette då, för Storasyster och när jag fick den föll allt på plats.
Sedan sju år tillbaka är hon organisationen Storasysters ansikte utåt. Från början i titeln som verksamhetschef och ensam anställd i organisationen. Nu är heter titeln generalsekreterare och de är tio anställda och 140 volontärer.
– Det jag älskar med mitt jobb är att det inte finns så många vanliga dagar. Jag pratar om sexuellt våld med andra organisationer, med medier, med företag vi samarbetar med och jag har hand om administration och personal.
"Jag minns inte att min generation hade något sådant samtal. Det fanns snarare strategier, som att hålla ihop på krogen för att skydda varandra från att bli tafsade på, eller att hålla nycklarna i handen när man gick hem ifall man skulle bli angripen."
Har du själv eller någon närstående utsatts för våld eller sexuellt våld?
– Jag känner nog ingen som inte har utsatts, men mitt feministiska uppvaknande kom sent. Jag hade en trygg uppväxt och det var så självklart i vår familj att även kvinnor skulle satsa på sina drömmar och yrkesarbeta, att jag inte ens reflekterade över det under uppväxten.
Under vårt samtal börjar vi prata om hur samtalet kring sexuellt våld har sett ut över tid. Cecilia upplever att den nya generationen unga tjejer har ett mer öppet samtal om var gränserna går och hur övertramp ska hanteras än hur det sett ut tidigare.
– De unga tjejerna nu har en medvetenhet om vad som är okej. Jag minns inte att min generation hade något sådant samtal. Det fanns snarare strategier, som att hålla ihop på krogen för att skydda varandra från att bli tafsade på, eller att hålla nycklarna i handen när man gick hem ifall man skulle bli angripen. Men inte direkt något samtal om varför det var så.
Äntligen, kände Cecilia under metoo-hösten.
Oundvikligen kommer vi in på metoo. Hösten där sociala medier fylldes med kvinnors berättelser. Kvinnor över hela världen delade berättelser om övergrepp och kränkningar de utsatts för.
– Samtalet behövs. Det blev så tydligt under metoo-hösten när alla plötsligt pratade om sexuellt våld, sånt som vi arbetar med varje dag. Jag blev så glad att det äntligen kom upp. Vi jobbar ju och lever i metoo hela tiden. Så för mig kändes det som en frigörelse, det fanns en sån kraft i det här.
Hur tror du att det kommer att se ut framöver?
– Jag måste förhålla mig hoppfull för att orka göra det här, men jag tycker att det finns ett engagemang. Det finns intresse och vilja, så jag tror och hoppas att det kommer bli bättre.