NÀr Linköpings universitet utsÄg Ärets tvÄ alumner var hon en av dem. UtmÀrkelsen var den första som hon fick ta emot som person, Àven om hon tagit emot priser förut, som företrÀdare för organisationen Storasyster.
â Det kĂ€nns hedrande.
UtmÀrkelsen firades med en helg hos familjen i Linköping. Annars bor hon sedan flera Är i Stockholm. Kvar i Linköping finns pappa och hennes mamma med make bor utanför Skeda udde. Det visar sig att det Àr mamman och hennes make som har miniatyrjÀrnvÀgen i Mutebo-AspnÀs. Cecilia skrattar lite nÀr hon fÄr frÄgan om det, men bekrÀftar att det stÀmmer.
â Jag Ă€r uppvuxen ute pĂ„ landet, pĂ„ en Ă„ker i ett riktigt litet Bullerbyn-omrĂ„de.
Som barn gick hon först lÄgstadiet i skolan MalmslÀtt-KÀrna och dÀrefter Folkungaskolans musikinriktning. PÄ Linköpings universitet blev det sedan socionomprogrammet och en del psykologi.
â Musiken har alltid funnits i mitt liv, men har aldrig varit en primĂ€r syssla. Jag har sjungit i kör i mĂ„nga Ă„r och spelat teater, men jag tĂ€nkte inte att det var nĂ„got jag skulle jobba med.
Cecilia utbildade sig i stÀllet till socionom pÄ LiU, lÀste psykologi och arbetade en period pÄ socialtjÀnsten i Mjölby. Under flera Är volontÀrarbetade hon hos RÀdda barnen, Röda korset och pÄ tjejjourer som Tjejzonen. Hos RÀdda barnen var hon Àven ordförande för Linköpingsavdelningen.
I samband med att konflikten mellan Israel och Palestina blossade upp 2014, bestÀmde sig Cecilia för att Äka dit som volontÀr i ett internationellt följeslagarprogram.
â Det kĂ€nns ju som en olöslig konflikt. Jag Ă„kte dit med nĂ„gon ambition om att förstĂ„ konflikten, att bli lite mer insatt och ta del av vanliga mĂ€nniskors liv i den situationen. Det palestinska folket lever ju i en extremt utsatt situation.
Under resan till Palestina var hon tjÀnstledig frÄn sitt arbete som studentombudsman pÄ Stockholms universitet. Efter hemkomsten kÀnde hon att det var dags att ta sig vidare.
â Jag kĂ€nde vĂ€l att högskolestudenter Ă€ndĂ„ Ă€r en privilegierad grupp. DĂ„ sökte jag tjĂ€nsten som verksamhetschef, som det hette dĂ„, för Storasyster och nĂ€r jag fick den föll allt pĂ„ plats.
Sedan sju Är tillbaka Àr hon organisationen Storasysters ansikte utÄt. FrÄn början i titeln som verksamhetschef och ensam anstÀlld i organisationen. Nu Àr heter titeln generalsekreterare och de Àr tio anstÀllda och 140 volontÀrer.
â Det jag Ă€lskar med mitt jobb Ă€r att det inte finns sĂ„ mĂ„nga vanliga dagar. Jag pratar om sexuellt vĂ„ld med andra organisationer, med medier, med företag vi samarbetar med och jag har hand om administration och personal.
Har du sjÀlv eller nÄgon nÀrstÄende utsatts för vÄld eller sexuellt vÄld?
â Jag kĂ€nner nog ingen som inte har utsatts, men mitt feministiska uppvaknande kom sent. Jag hade en trygg uppvĂ€xt och det var sĂ„ sjĂ€lvklart i vĂ„r familj att Ă€ven kvinnor skulle satsa pĂ„ sina drömmar och yrkesarbeta, att jag inte ens reflekterade över det under uppvĂ€xten.
Under vÄrt samtal börjar vi prata om hur samtalet kring sexuellt vÄld har sett ut över tid. Cecilia upplever att den nya generationen unga tjejer har ett mer öppet samtal om var grÀnserna gÄr och hur övertramp ska hanteras Àn hur det sett ut tidigare.
â De unga tjejerna nu har en medvetenhet om vad som Ă€r okej. Jag minns inte att min generation hade nĂ„got sĂ„dant samtal. Det fanns snarare strategier, som att hĂ„lla ihop pĂ„ krogen för att skydda varandra frĂ„n att bli tafsade pĂ„, eller att hĂ„lla nycklarna i handen nĂ€r man gick hem ifall man skulle bli angripen. Men inte direkt nĂ„got samtal om varför det var sĂ„.
Oundvikligen kommer vi in pÄ metoo. Hösten dÀr sociala medier fylldes med kvinnors berÀttelser. Kvinnor över hela vÀrlden delade berÀttelser om övergrepp och krÀnkningar de utsatts för.
â Samtalet behövs. Det blev sĂ„ tydligt under metoo-hösten nĂ€r alla plötsligt pratade om sexuellt vĂ„ld, sĂ„nt som vi arbetar med varje dag. Jag blev sĂ„ glad att det Ă€ntligen kom upp. Vi jobbar ju och lever i metoo hela tiden. SĂ„ för mig kĂ€ndes det som en frigörelse, det fanns en sĂ„n kraft i det hĂ€r.
Hur tror du att det kommer att se ut framöver?
â Jag mĂ„ste förhĂ„lla mig hoppfull för att orka göra det hĂ€r, men jag tycker att det finns ett engagemang. Det finns intresse och vilja, sĂ„ jag tror och hoppas att det kommer bli bĂ€ttre.