Britt är 61 år, men hon ser inte direkt fram emot pensionen. "Jag vill nog jobba längre som det känns nu."
Jag träffar Britt Andersson i hennes hem i Storebro, vi sitter ner för en pratstund och hon tar mig med på en resa. En resa som började utanför Tranås men som sen har hunnit ta henne till Västervik, Vimmerby, Öland och ut i världen.
– Jag kom till Västervik 1978 och gjorde ett volontärår inom kyrkan för att pröva på hur det var att arbeta där. Där träffade jag Gunvor, som blev min förebild till att söka mig till diakonin.
Britts förebild Gunvor gick tyvärr plötsligt bort i en ung ålder, och deras planer att läsa en termin på diakoniutbildningen samtidigt slogs i kras. Då var kravet att man hade en fackutbildning för att kunna utbilda sig till diakon, så Britt läste vårdlinjen med inriktning på psykiskt och somatiskt sjuka. När det var dags för andra terminen på diakoniutbildningen fick Britt ett samtal.
– Sommaren 1985 ringde en person i Västervik och frågade om jag ville åka till USA ett år. Då tänkte jag att samariterhemmet i Uppsala, där jag skulle gå min utbildning, det står kvar. Den här möjligheten får jag aldrig igen, så jag åkte till USA och var där ett år.
Hon åkte till Viriginia i USA och arbetade som au pair hos en familj som tillhörde mormonkyrkan.
– De ville inte på något sätt påverka mig till att bli mormon. Jag var där för att ta hand om deras barn för mamman var sjuk i familjen. Men jag fick gå till min lutherska kyrka och det var väldigt roligt.
Britt trivs bra i sitt hus i Storebro, där hon bor tillsammans med sina två katter.
Efter ett år i USA återvände hon till Sverige och fortsatte att arbeta inom äldreomsorgen och avsluta sina diakonistudier. Med ett och ett halvt års studier kvar fick hon syn på en annons där man eftersökte en diakon till Vimmerby.
– Jag tänkte att den hade varit perfekt, men att den kommer vara tillsatt innan jag är klar.
Men vid ett senare tillfälle fick hon syn på en lapp där samma tjänst utlystes. Hon sökte jobbet och hamnade i Vimmerby 1991.
– Sen blev det tio år här till att börja med och då var det bara äldrearbete. Jag gick på mycket uppvaktningar då; 80, 90 och därefter så jag lärde känna väldigt mycket folk och det var en fördel.
När Britt blev diakon så hade man en särskild klädsel; en svart klänning med vit krage och en vit hätta.
Efter tio år i Vimmerby så blev det dags att prova en ny plats. Det blev Torslunda, Färjestaden på Öland i sex år. Där efter tillbaka till Vimmerby där hon jobbat de senaste 14 åren. Men i höstas slöts cirkeln och Britt Andersson återvände till Västervik, där intresset för en bana inom diakonin väcktes.
Har kyrkan alltid varit en del i ditt liv?
– Där jag är uppvuxen utanför Tranås så hade vi missionskyrkan och det var den enda kyrkan som fanns. Men där var jag aktiv från tre års ålder i söndagsskolan, genom scouter och tonåren – kyrkan fanns alltid där. Min pappa sjöng i kyrkokören, så man var med på gudstjänster och så ibland.
Britt Andersson visar upp diakonihalsbandet, som bara diakoner får bära.
Att Britt gillar att jobba med människor är tydligt.
– Jag brukar säga att diakoni är kyrkans sociala arbete. Diakoni är ett grekiskt ord som betyder ”att tjäna”. Vi jobbar mycket med socialt arbete med de som behöver hjälp, dels med samtal och så, men även med ekonomisk hjälp. I kyrkan har vi kanske inte riktigt så stränga regler som man måste fylla i på socialkontoret utan behöver du hjälp så kan du oftast få det.
Hon berättar om diakonimottagningen som hålls varje måndag i en av Västerviks stadsdelskyrkor i Johannesgården, dit människor som behöver hjälp kan komma och få ekonomisk hjälp, eller få matkassar som kyrkan plockat ihop från kantstötta varor som en matbutik skänkt, eller kläder.
– Man är precis slut när man kommer ut, för att man har hört de här berättelserna; hur de verkligen försöker allt de kan för att få ihop sin tillvaro, sitt vardagliga liv. De skäms nästan för att komma men till slut så går det inte hemma utan de måste be om hjälp. Det är tragiskt att det ska behöva vara så i Sverige faktiskt.
Britt Andersson gillar att handla på loppis, framförallt är hon på jakt på keramik från Paradisverkstan. Men här syns reseminnen från Tanzania, där hon varit flera gånger och besökt en församling i Makambako i södra Tanzania.
Du har ett socialt jobb och en social fritid, finns det någon gång du kan känna att du bara vill vara ensam?
– Ja, det gör det. När jag flyttade tillbaka till Vimmerby 2007 så hittade jag det här huset här i Storebro. Det har varit så bra, för jag har lagt så mycket i dikena när jag åker hem. Det är alldeles fullt i dikena längs riksvägen. Jag tar inte med mig jobbet hem. Jag sitter inte och funderar på att jag borde gjort eller sagt så, utan jag lägger av det arbetet.